Det var ambitiöst av mig att sätta igång med bloggandet igen - samtidigt som jag började plugga, uppdateringarna duggar med andra ord inte särskilt tätt (om någon nu missat det). Just nu sitter jag och pluggar, behöver bara ta en paus. Och så skulle jag kolla in på min skolmail, det funkar inte alls. Jag vet inte om det är så för alla eller om det bara är här. Min padda fungerar nämligen inte alltid när det gäller att hitta till diverse sidor (Järbo garn är t.ex.) men surfar jag runt på datorn så fungerar det. Därav en fundering på vad det beror.. Nu fungerar emellertid varken det ena eller andra så då är det ju något annat fel antar jag.
Borde jag kommentera valet? Alltså. Jag antar att skulle göra det egentligen, men jag blev så trött. Det värsta är, tror jag, att det är så många som röstar på SD för att de är missnöjda med övriga partier. De har ingen ideologisk övertygelse alla gånger utan tycker att det är viktigt att de får säga negerboll för att de alltid gjort det. De ser liksom inte konsekvenserna, de kan inte tänka i mer än ett steg. Det är ju jättehemskt att så många är missnöjda, såklart. Men att man kan rösta på ett främlingsfientligt parti av den anledningen känns liksom, galet.. Just nu känner jag bara för att kräkas på alla de som inte tror på människors lika värde. Det är tur att vi i alla fall är 87% som som faktiskt gör det.
Positiv nyhet också - Peters tidning Populär Poesi har blivit nominerad till årets svenska kulturtidskrift! Hur häftigt är det? Jag skulle vilja säga att det är ruskigt häftigt! Så i år ska vi åka till Göteborg och gå på bokmässan för det är där de tillkännager vinnaren och om han då inte var där om de vinner, så vore det ju alldeles för trist. Och så kan vi passa på att fira bröllopsdag en dag också, inte så dumt det heller faktiskt...
Igår kom jag på att jag som belöning för allt detta pluggande, när jag är klar om fyra år (inte ens det, vi kommer ju vara färdiga efter vårterminen så om fyra år hoppas jag att jag har jobb vid det här laget, åtminstone ett vikariat), så ska jag åka till New York i en månad. Typ-ish. Med Peter såklart. Det hoppas jag ska vara en stor morot hela vägen. Just nu är det ju såklart väldigt mycket upp och ner, men varje gång jag kommer till skolan så gillar jag det och jag känner att det känns rätt, allting vi pratar om är intressant och jag vill veta mer. Det jag är mest orolig över är om allt kommer stanna kvar i hjärnan, för jag vill att det ska göra det just för att det är så intressant, men det känns inte alltid som att det kommer göra det. Jag skulle vilja ha liksom post it-lappar att fästa på insidan. Eller kladd. Någonting så att det verkligen fastnar. Jag försöker i alla fall tänka att jag kommer att prata om det här i fyra år, så någonting bör ju sitta kvar i alla fall. Vi läser Educational Psychology nu (eller, boken heter så, själva kursnamnet säger däremot inte så mycket, så det får duga med boknamnet) och det är galet intressant. Mer psykologi till folket!
måndag 15 september 2014
måndag 1 september 2014
Möte med gammal kompis...
Nu har den stora käpphästen anlänt. Alla studenter (eller som någonsin studerat) vet vad jag pratar om - CSN.
Tadaaaa!!
Nej. Det är naturligtvis ingen överraskning, jag visste ju att det skulle ske i samma ögonblick som jag visste att jag skulle studera. Men herreguuuuuuud så krångligt det är! Jag har ju tidigare studerat och den senaste gången jag ansökte om studiemedel så blev jag beviljad men det var ungefär samtidigt som väggen, sen gjorde jag ett försök några år senare men då hann jag inte börja innan, tja, det var dags igen. Så nu då. Det går inte att leva på gamla meriter minsann. Nononononooooo.. Det har i n g e n betydelse att de redan har informationen som de ber om en gång till. Det står t.o.m. i brevet att de har informationen, men de vill ändå ha ett uttalande. Igen. Plus att jag ska skicka in ett papper. Igen. Alltså, jag förstår naturligtvis att det är viktigt att hålla koll, man ska inte få bidrag och bidrag samtidigt, man ska också ha klarat sina poäng sen tidigare. Den utbildning det gäller påbörjade jag och fick pengar för, på vårterminen sen hoppade jag (av olika anledningar) av. Naturligtvis meddelade jag CSN detta och tog inte ut mer studiemedel den terminen, alltså, jag gick inte och lyfte CSN-pengar samtidigt som jag jobbade och struntade i att ta poäng. I det fallet hade det varit helt naturligt att jag inte fick några pengar, med all rätt. Nu är det ju inte så, utan jag pluggade och när jag slutade så slutade jag också att ta emot pengar från CSN. Enkelt. (Eller, jag vet ju att det finns människor som faktiskt inte gör så, men jag visste ju att jag kanske (förmodligen) skulle vilja plugga någonting annat i förlängningen så jag vill ju inte slösa pengar i onödan. Och jag skickade in ett intyg vid förra gången jag ansökte om pengar, typ 99% säker, men det kanske har försvunnit sen dess.
Bittert. BITTERT. Och det värsta är naturligtvis att jag inte är säker på att jag faktiskt får några pengar ändå. De kanske har ändrat sig sen sist. Och om det blir så, ja, då går allt åt helvete, då vet jag inte vad jag ska göra. Och också: kan man bli kompis med CSN igen sen, i så fall, typ till nästa termin när jag plockat alla poäng för den här terminen? Eller måste jag ta ett helt års poäng? Eller är det kört för alltid, trots att jag har veckor kvar? (Det kan det ju inte vara?). I så fall kan jag kanske ta ett banklån och säkra upp det här året med eventuellt, det är väl egentligen det alternativet jag har. 9-10 månader, säg 75 000. Det tycker jag de borde gå med på. Banken alltså. Förutsättningarna för att jag ska betala tillbaka dom pengarna ser ju ändå rätt bra ut, även om jag skulle falla tillbaka till min sjukskrivning, eftersom jag hoppas på att det resulterar i ett jobb i slutändan. Det borde gå.
Klart det går. Det löser sig! Jag måste tänka positivt! (Något som nuförtiden inte känns som ett skämt, åtminstone inte alltid). Här kommer Åsa - the teacher from heaven!
Peace!
Tadaaaa!!
Nej. Det är naturligtvis ingen överraskning, jag visste ju att det skulle ske i samma ögonblick som jag visste att jag skulle studera. Men herreguuuuuuud så krångligt det är! Jag har ju tidigare studerat och den senaste gången jag ansökte om studiemedel så blev jag beviljad men det var ungefär samtidigt som väggen, sen gjorde jag ett försök några år senare men då hann jag inte börja innan, tja, det var dags igen. Så nu då. Det går inte att leva på gamla meriter minsann. Nononononooooo.. Det har i n g e n betydelse att de redan har informationen som de ber om en gång till. Det står t.o.m. i brevet att de har informationen, men de vill ändå ha ett uttalande. Igen. Plus att jag ska skicka in ett papper. Igen. Alltså, jag förstår naturligtvis att det är viktigt att hålla koll, man ska inte få bidrag och bidrag samtidigt, man ska också ha klarat sina poäng sen tidigare. Den utbildning det gäller påbörjade jag och fick pengar för, på vårterminen sen hoppade jag (av olika anledningar) av. Naturligtvis meddelade jag CSN detta och tog inte ut mer studiemedel den terminen, alltså, jag gick inte och lyfte CSN-pengar samtidigt som jag jobbade och struntade i att ta poäng. I det fallet hade det varit helt naturligt att jag inte fick några pengar, med all rätt. Nu är det ju inte så, utan jag pluggade och när jag slutade så slutade jag också att ta emot pengar från CSN. Enkelt. (Eller, jag vet ju att det finns människor som faktiskt inte gör så, men jag visste ju att jag kanske (förmodligen) skulle vilja plugga någonting annat i förlängningen så jag vill ju inte slösa pengar i onödan. Och jag skickade in ett intyg vid förra gången jag ansökte om pengar, typ 99% säker, men det kanske har försvunnit sen dess.
Bittert. BITTERT. Och det värsta är naturligtvis att jag inte är säker på att jag faktiskt får några pengar ändå. De kanske har ändrat sig sen sist. Och om det blir så, ja, då går allt åt helvete, då vet jag inte vad jag ska göra. Och också: kan man bli kompis med CSN igen sen, i så fall, typ till nästa termin när jag plockat alla poäng för den här terminen? Eller måste jag ta ett helt års poäng? Eller är det kört för alltid, trots att jag har veckor kvar? (Det kan det ju inte vara?). I så fall kan jag kanske ta ett banklån och säkra upp det här året med eventuellt, det är väl egentligen det alternativet jag har. 9-10 månader, säg 75 000. Det tycker jag de borde gå med på. Banken alltså. Förutsättningarna för att jag ska betala tillbaka dom pengarna ser ju ändå rätt bra ut, även om jag skulle falla tillbaka till min sjukskrivning, eftersom jag hoppas på att det resulterar i ett jobb i slutändan. Det borde gå.
Klart det går. Det löser sig! Jag måste tänka positivt! (Något som nuförtiden inte känns som ett skämt, åtminstone inte alltid). Här kommer Åsa - the teacher from heaven!
Peace!
onsdag 27 augusti 2014
Studenten som dricker kaffe
Jag har börjat plugga. Det är något jag gjort ett bra tag i mitt liv, innan jag gick in i väggen och blev sjuk vilket nu är sju (7) år sen. Ganska lång tid så eftersom jag inte vill göra saker halvdant gick jag direkt på heltidsstudier - en ganska stor skillnad, för att inte säga E N O R M ! Men en rolig skillnad också även om jag den här veckan jag gått hittills har tappat modet ganska ofta, men det är väl kanske inte särskilt konstigt, vänja sig vid att gå upp på morgonen, umgås med folk, läsa litteratur som inte är skön, tänka och formulera sig. Det är inte helt enkelt. Det som är bäst är dock att jag varje gång jag väl är på en föreläsning eller ett seminarium känner att ja, det känns roligt! Det känns intressant och jag blir motiverad och jag har börjat dricka mycket kaffe igen. Det sistnämnda kanske mindre bra, men ändå, jag har köpt fina kaffekoppar (och små, fina, som man hade förr, innan kaffe blev en dryck som ska drickas halvliter-vis) och det blir så snitsigt att sitta vid köksbordet och pimpla kaffe i en kopp med rosor som dessutom står på ett lika rosigt kaffefat - ni ser det framför er? Bra! För det är jäkligt nice!
Det tristaste med studerandet är att jag hittills har haft svårt (läs: jag har inte alls lyckats komma iväg) att träna, det saknar jag litegrann och det är ju dessutom ett rätt bra sätt att få fart på adrenalinet osv. Men, det får nog vänta tills jag kommit in i rutinerna på riktigt, nu somnar jag ju nästan på väg hem från tåget de dagar jag varit där fram till tre (och jösses vad mycket folk som åker med det där jäkla tåget, det kräver i sig ett eget inlägg så jag får återkomma till det). Som tur är går jag ju till och från stationen och universitetsområdet är ju så stort att man går vilse, så motion lär jag ju få i alla fall.
Nu kom jag på att om någon läser här och denne någon inte har facebook (eller rättare sagt, inte är vän med mig på facebook) så kan jag tala om att det handlar om lärarutbildningen, grundlärare F-3.
Det tristaste med studerandet är att jag hittills har haft svårt (läs: jag har inte alls lyckats komma iväg) att träna, det saknar jag litegrann och det är ju dessutom ett rätt bra sätt att få fart på adrenalinet osv. Men, det får nog vänta tills jag kommit in i rutinerna på riktigt, nu somnar jag ju nästan på väg hem från tåget de dagar jag varit där fram till tre (och jösses vad mycket folk som åker med det där jäkla tåget, det kräver i sig ett eget inlägg så jag får återkomma till det). Som tur är går jag ju till och från stationen och universitetsområdet är ju så stort att man går vilse, så motion lär jag ju få i alla fall.
Nu kom jag på att om någon läser här och denne någon inte har facebook (eller rättare sagt, inte är vän med mig på facebook) så kan jag tala om att det handlar om lärarutbildningen, grundlärare F-3.
onsdag 20 augusti 2014
Matte och levaxin
Kanske det kan finnas en poäng med att slänga in ett inlägg då och då, när jag nu så sakteliga travat igång med den här bloggen igen. Kom jag på.
I våras började jag att äta medicinen Levaxin för att öka min produktion av sköldkörtelhormon eftersom den varit lite låg. Det här är något som kan påverka en depression och jag tänkte, när frågan om jag ville prova eller inte, att det åtminstone inte kan bli sämre och så körde vi igång. I mitten av sommaren höjde vi dosen med hälften och därefter har det faktiskt gått rejält uppåt! Framförallt på så vis att jag känner att det finns en framtid, att jag faktiskt kan, att jag klarar av saker. Jag har kunskaper och jag är kreativ t.ex. Jag vill göra något med min framtid, med mitt liv, inte bara sitta här och göra ingenting. En overklig känsla, som att någon lyft på ett lock, det känns jättekonstigt men såklart bra! Mitt nuvarande projekt är att gå upp på morgonen. Det är väl kanske svårt i sig, men eftersom jag sovit väldigt länge under flera år så är det inte normalt för mig att vara uppe i mer än 12 timmar, men nu ringer min klocka vid 9 och sen snoozar jag. Idag slog jag rekord och klev upp vid halv tio. Jag är medveten om vilken lyx många skulle se det som, vem vill inte ligga kvar i sängen till 9 en vardag? Men helt enkelt är det faktiskt inte, men det känns bra och jag hinner ju med lite mer saker vilket är bra eftersom mitt andra projekt är:
..
..
..
..
..
..
..
Jag ska göra högskoleprovet! Huruvida jag ska använda mig av resultatet (eller om jag behöver använda det) eller ej, det vet ju ingen men det kan ju vara bra att ha tänkte jag. Detta har resulterat att jag nu hänger över matteböcker!! Jo. Det är sant, jag har till och med köpt mig en miniräknare och ett rutigt kollegieblock - jag har typ börjat skolan hemma i köket. Än så länge har jag det rätt soft, för det är en grundgenomgång och jag repeterar, men jag tror att jag måste börja ta mig lite längre in i djungeln eftersom matteuppgifterna på ett av de gamla högskoleproven jag plockat fram har en lite högre nivå. Det ska tydligen räcka med/motsvara gymnasiets A-kurs (som väl heter något annat nuförtiden), men jag är då inte säker. Så idag har jag kompletterat min A-bok med en till, fast den mest krävande boken (naturprogrammet antar jag). Intressant att samma kurs kan vara olika beroende på vilket program man läser... Vi lär väl se hur det går, jag hade 1.3 när jag gjorde det sist (2007) så jag är glad om jag hamnar i närheten, åtminstone inte under 1. Återkommer med resultatet (såvida det inte går åt h-vete alltså, men då vet ni ju det ändå).
I våras började jag att äta medicinen Levaxin för att öka min produktion av sköldkörtelhormon eftersom den varit lite låg. Det här är något som kan påverka en depression och jag tänkte, när frågan om jag ville prova eller inte, att det åtminstone inte kan bli sämre och så körde vi igång. I mitten av sommaren höjde vi dosen med hälften och därefter har det faktiskt gått rejält uppåt! Framförallt på så vis att jag känner att det finns en framtid, att jag faktiskt kan, att jag klarar av saker. Jag har kunskaper och jag är kreativ t.ex. Jag vill göra något med min framtid, med mitt liv, inte bara sitta här och göra ingenting. En overklig känsla, som att någon lyft på ett lock, det känns jättekonstigt men såklart bra! Mitt nuvarande projekt är att gå upp på morgonen. Det är väl kanske svårt i sig, men eftersom jag sovit väldigt länge under flera år så är det inte normalt för mig att vara uppe i mer än 12 timmar, men nu ringer min klocka vid 9 och sen snoozar jag. Idag slog jag rekord och klev upp vid halv tio. Jag är medveten om vilken lyx många skulle se det som, vem vill inte ligga kvar i sängen till 9 en vardag? Men helt enkelt är det faktiskt inte, men det känns bra och jag hinner ju med lite mer saker vilket är bra eftersom mitt andra projekt är:
..
..
..
..
..
..
..
Jag ska göra högskoleprovet! Huruvida jag ska använda mig av resultatet (eller om jag behöver använda det) eller ej, det vet ju ingen men det kan ju vara bra att ha tänkte jag. Detta har resulterat att jag nu hänger över matteböcker!! Jo. Det är sant, jag har till och med köpt mig en miniräknare och ett rutigt kollegieblock - jag har typ börjat skolan hemma i köket. Än så länge har jag det rätt soft, för det är en grundgenomgång och jag repeterar, men jag tror att jag måste börja ta mig lite längre in i djungeln eftersom matteuppgifterna på ett av de gamla högskoleproven jag plockat fram har en lite högre nivå. Det ska tydligen räcka med/motsvara gymnasiets A-kurs (som väl heter något annat nuförtiden), men jag är då inte säker. Så idag har jag kompletterat min A-bok med en till, fast den mest krävande boken (naturprogrammet antar jag). Intressant att samma kurs kan vara olika beroende på vilket program man läser... Vi lär väl se hur det går, jag hade 1.3 när jag gjorde det sist (2007) så jag är glad om jag hamnar i närheten, åtminstone inte under 1. Återkommer med resultatet (såvida det inte går åt h-vete alltså, men då vet ni ju det ändå).
lördag 9 augusti 2014
På begäran (som det brukar heta)
Eftersom hela två (2) personer noterat att jag inte bloggat så tänkte jag sätta igång igen. Wohoooo - the party has started!! (Samt för att jag själv har saknat det lite, det är så tråkigt att fundera över saker och sen bara eventuellt kunna formulera det i en halvbra statusuppdatering på ansiktsboken). Och för att fira detta ger jag er min favoritscen ur Bridesmaids (en gång till, jag har säkerligen gjort det redan):
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)