Döden

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig  varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.                  Alf Henriksson        Döden är märklig, fast ändå inte. Man vet att den kommer och i just dessa två fall är det väl kanske inte helt oväntat (fast jag tycker att dikten är fin, det är trots allt oväntat när det väl händer). Jag tror att man varje gång tänker på vad man INTE gjort och vad man BORDE ha gjort och får dåligt samvete. Jag tror inte att de som är borta dömer oss särskilt för att vi inte hört av oss, besökt eller vad det nu kan vara vi inte gjort, det är ju inte så mycket man kan göra åt den saken hursomhelst. Jag, lika lite som någon annan, vet vad som händer efter döden, men alla har vi väl någon sorts tanke kring hur det blir. En del tänker att ingenting händer, innan vi föddes var intet så det är väl kanske mest logiskt att ingenting egentligen händer. Fast jag tycker inte om att tänka så även om en del av mig faktiskt gör det, jag har heller ingen tro på att det finns en Gud så den kristna bilden av vad som händer. Det jag hoppas är nog att de vi saknar finns någonstans i någon form, kanske är det i form av alla minnen vi har? Kanske är det minnet av den eller de som vi saknar som gör att vi tror att det är på ena eller andra sättet? Jag föreställer mig t.ex. att min farmor som jag ofta saknar väldigt mycket och som var en så fantastisk människa fortfarande och håller en hand på min axel, för att det var sådan hon var, det är sådan jag minns henne. Hon fanns alltid där.             Sen ibland blir jag arg och vill bara skrika åt döden. Döden SUGER! Jag HATAR döden, den borde inte finnas! Shut up and suck!           Till Tage Farbror Kurt ..och Farmor