måndag 29 juli 2013

Det blir aldrig som man tänkt sig. Igen.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skriver de orden, verkligen inte, men det känns som att min pessimism har en grund någonstans. När vi var i New York i tre veckor förrförra sommaren så mådde jag ju rätt dåligt senare på hösten-vintern-vårvintern, inte roligt, och nu kände jag att nej - jag orkar verkligen inte åka iväg en gång till, jag har inte hunnit vara hemma och bara bo i den nya lägenheten. Så därför blev planerna på barndoms-revival nedlagda. Hoppas vi kan komma dit nästa sommar om inte annat (man kan ju åka resten av året också, men det är inte samma sak).

Alltså går jag nu omkring och trivs, skulle man ju kunna tänka sig. Men som sagt, jag är inte direkt optimistisk i första hand utan jag går bara och tänker på vad som kommer att hända nu, nu är det ju bra förutsättningar sådär i största allmänhet så det måste vara någonting som händer, någonting som går åt helvete liksom. Jag försöker verkligen göra mitt yttersta för att tänka annorlunda - precis enligt de tankescheman jag arbetat med tillsammans med prattanten - tänka att jag inte ska tänka på vad som skulle kunna hända, det har ju inte hänt än så jag behöver inte bekymra mig för det, inte förrän det eventuellt händer något. Ta det då. Tyvärr funkar jag inte så, eller så har jag tränat för lite, för jag har alla möjliga och omöjliga scenarior framför mig och så mår jag istället jättedåligt över det. SOM INTE ENS HAR HÄNT! Fattar ni hur löjligt det är?!?! Jag är ju verkligen helt rubbad!! Okej att man kan oroa sig för saker men att må dåligt och ha ångest över någonting som inte ens har hänt, något som saknar grund helt! Det är ju inte klokt!!! Jag är ju dum i huvudet, någonting har verkligen hamnat på snedden.. Det sitter väl ihop med kontrollbehovet, jag trodde inte att jag hade ett sådant (åtminstone inte så stort) förr i mitt liv, men det har jag ju tydligen. Separationsångest en masse, det har jag alltid haft (och där handlar det väl kanske till viss del om att man inte har kontrollen). Det här är rent vedervärdigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Eller, kanske snarare, jag vet inte alls hur jag ska hantera det. Utöver tankescheman alltså, det där som jag tänker "istället för" (för det gör jag) hjälper liksom inte i långa loppet. Just när jag tänker, där och då, att det här får jag ta om det skulle bli så - då känns det som om tyngden släpper för några sekunder, men att konstant hålla på att tänka på vad man ska tänka, det tar tid och ork, det har man ju inte alltid.. Det är lite synd att brottningarna i huvudet inte resulterar att man blir mer vältränad rent fysiskt, det vore ju praktiskt att få två i ett. Men. Jag har anmält mig till en "grej" som kan vara värd att prova, om jag blir utvald vill säga. Det är en studie om KBT-terapi online, som görs av psykologstudenter på Karolinska institutet och rör personer med depressioner, ångest och/eller social fobi-diagnoser (alltså, inte alla tre nödvändigtvis). Jag tänker att det ju åtminstone inte kan skada att testa, värre lär det väl inte kunna bli känns det som, så får jag göra lite nytta också, om jag nu blir en av de utvalda. To be continued...

måndag 22 juli 2013

Familjen ska åka till Norrland

När vi var små var detta höjdpunkten på sommaren. Vi fick inte ha de kläder vi ville ha med oss de sista dagarna innan avresan, vi valde ut vilka band som skulle lyssnas på - utöver de, sedan länge, traditionsenliga "Tintin i Tibet" och "Ture Sventon, privatdetektiv". På avfärdsdagen, som ibland var på kvällen, ibland på morgonen, stuvades vi barn in i bilen medan mamma och pappa tog de sista vändorna med grejer till husvagnen, stänga-av-alla-apparater-och-dra-ur-tv-kontakterna samt pappas sista "runt-huset-och-dra-i-alla-dörrar-för-att-vara-säker-på-att-det-är-låst"-tur. Äntligen avfärd. Ner för gatan och ut till utfarten från området och vidare mot... Just det, "drog-vi-verkligen-ut-strykjärnet?", således tillbaka en extra sväng och sedan, sedan var vi äntligen på väg. Jag tror förresten att turerna som tog sin början på morgonen var när vi barn var lite äldre och vi inte längre hade husvagn, då kunde vi liksom åka hela vägen på en dag även om det tog lite tid, alltså fortsätter min berättelse härmed längre bak i tiden, husvagnstiden!

Det var lite olika, olika år. Ett par år åkte vi till Örebro och parkerade på Mariebergs köpcentrums kundparkering där vi la oss att sova. Fattar ni hur coolt det var? Parkera och övernatta på kundparkeringen?!?! Dagen därpå drog vi en vända på Obs! eller B&W eller något i den stilen, ibland fick vi en Kalle Anka-pocket, och köpte - i alla fall vad jag tror - frukost, innan vi satte fart. Så. Vid den här tiden så brukade vi allmänhet inte köra hela vägen på en gång utan vi gjorde några stopp "låg stilla" brukade mamma och pappa säga, på lite olika platser - Fagersta, Leksand, Hofors, Horndal (?), var några klassiker. Det brukade väl ta ca. en vecka kan jag tänka idag, då visste jag inte alls, men det blev ju väldigt lång väg upp till Farmor och Farfar. Den sista biten av resan blandades förväntan, längtan, spänning, det liksom bubblade i magen. JAA!! Äntligen kom vi till äckeldoften, dvs. Örnsköldsvik och MoDo pappersbruk. Då var det inte långt kvar. Så, av vilken anledning vet jag verkligen inte, brukade vi stanna där över natten. Det var någon liten rastplats blandat med camping som vi stod på innan vi på morgonen/förmiddagen tog de sista milen i ett svep. Sen. Sen var vi framme!!

Att vara hemma hos Farmor och Farfar blev ju, eftersom det just bara var sådär en-två veckor varje sommar, väldigt speciellt och jag minns det i ett nostalgiskt skimmer. Jag och min bror kom in på morgonen och satte oss i vardagsrummet framför Sommarlovsmorgon, vi fick varm choklad och limpsmörgås och varsin bulle, sockerkaka och ibland någon kaka. Det är väldigt fint att minnas. När det var slut på programmen hade även föräldrarna lyckats komma in från husvagnen (vi parkerade i trädgården och sov där, så himla härligt) och frukost nummer två dukades fram: tunnbröd, extrasaltat Bregott, Stureost, sill, ägg, mannagrynsgröt, messmör, hjortronsylt och jag vet inte allt. När detta var avklarat kom nästa grej, förmiddagskaffet. Min faster som bodde på övervåningen i huset hade i allmänhet kommit ner och satt på en stol lite vid sidan av bordet (det stod en stol där tror jag, liksom för henne att sitta på) och fram dukades, förutom kaffet, även kakor och bullar. Vi var aldrig hungriga.

På dagarna lekte jag oftast med min kusin, de bodde ute på landet (dvs. ännu mer på landet än själva huvudbyn) och hade en hel lada där vi lekte och lekte och lekte. Hon hade ofta något djur vilket ju jag tyckte var fantastiskt. Jag tror jag till och med, vid något tillfälle, hade en kanin som var "min" där, jag ville ju gärna ha ett eget djur! Min bror var också med och lekte med lillebroren som ju också var kusin. Vi hoppade i hö, var ute på åkern, fikade lite, åkte hem till farmor och käkade middag och kanske tillbaka igen. Sen besökte vi pappas syskon, eller så kom de till Farmor och Farfar, de som inte bodde i byn vill säga, vi fikade och fikade och fikade och fikade. Och fikade. Männen (pappa och bröder) var ute i skogen och plockade hjortron, kvinnorna (mamma och pappas systrar eller respektive till de manliga syskonen, ni fattar) satt därhemma och rensade de plockade hjortrona och la karten på brickor för att de skulle mogna. Hjortronsylt kokades. (Antagligen fanns där även andra sorters bär för det fanns liksom alltid bär. Och sylt).

Jag tror aldrig vi gjorde någonting annat, vi bara liksom, var och det var så bra. Givetvis ville man ju, som barn, åka till coola ställen som Öland, Halmstad och Danmark men det var vi aldrig (fast på midsommar var vi ofta iväg över helgen, Lidköping var ett återkommande mål) och jag tror faktiskt att vi egentligen inte ville åka någon annanstans. Farmor och Farfar var sommaren.

Och, för att komma till slutklämmen med detta - på måndag ska vi åka dit. Igen. Vi har inte varit där sen min farmor gick bort för 12 år sen. TOLV år. Fattar ni att det inte är klokt?! Livet kom och virvlade in, och åren gick. Nu ska vi dock inte bo på en gräsmatta i husvagn, vi ska bo på hotell! Jojo. Inte på samma ställe, alltså, inte i själva byn utan grannsamhället. Jag gissar att en del förändringar har skett, ganska många antagligen, men jag är rätt säker på att vi kommer att få fika. Och fika lite till.

onsdag 17 juli 2013

Man blir ju helt dagvill

...men idag är det väl onsdag? Jag hoppas det i alla fall, det är vad jag räknar med ;-)

Vi håller fortfarande på att plocka upp och plocka ner, det går framåt. Igår satte jag upp gardiner och även om jag ibland tycker att det är rätt snyggt utan gardiner så måste jag säga att i den här lägenheten är det nog ändå bäst med gardiner. Igår skulle vi hitta en sladd till min förra dator - en laptop, laddarsladden ni vet, min minsta syster skulle få köpa den och både jag och Peter har minne av att vi lagt både sladd och dator tillsammans. Tror någon att de gjorde det igår? Nej då, inte. Och vi letade överallt, sladdar hit och dit, ner i källaren för att försöka komma fram någonstans där det kunde tänkas finnas en eller annan sladd (men det var ju i princip bara allt det som var i källaren förut som låg där, dvs. böcker och lite mer böcker samt julgrejer) men inte där heller. Men, vad det verkar så fick de igång den igår i alla fall, med någon annan sladd gissningsvis, men det gör ju inget, antagligen hittar vi väl sladden också så då blir finns det ju reserver att tillgå.

Idag hägrar vardagsrum och böcker in i bokhyllan, det blir nog bra - just nu används de nämligen till att lägga ren tvätt på vilket ju är sådär kul att kolla på när man sitter framför tvn...

måndag 15 juli 2013

It's alive, it's alive!

Nu har vi fått bredbandet inkopplat! Till slut! Visserligen går det inte att få wifi-funktionen att fungera på telefonerna eller paddan men, det löser sig väl så småningom. Googlegooglegoogle..

måndag 8 juli 2013

Ack och suck, broder Tuck, jag har ingen hockeypuck...

Idag ska vi åka på semester ifrån semestern. Jojo, det gäller ju att passa på! Vi befinner oss hos sväronen och om tre timmar ska vi ta tåget till Stockholm och ett hotell där för två dagars avslappning där vi ska göra det som faller oss in. Om något. Eller bara flyta omkring och shoppa lite (jag har t.ex. ett presentkort på Panduro och ett på Åhléns), äta något gott (räkna in två hotellfrukostar vilket ju är ca. 75% av själva grejen med att bo på hotell). Det ska bli jädrigt gott, det tycker jag allt. Det var hur länge sen som helst jag bara var i Stockholm och liksom, var. Typ ungefär när jag bodde där i krokarna. Jag saknar det ibland, så himla skönt att ha allt inpå knuten, möjligheten att göra lite vad man tyckte verkade roligt. Men för all del, Tranås är ju också bra... Och Eskilstuna ligger ju bara en tågtimme bort, man borde utnyttja det mer egentligen.

Den senaste tiden har jag börjat känna mig så d e p p i g. Det är väl ganska troligt att det beror på att det har varit så mycket den senaste månaden, jag vill gärna bara lägga mig i sängen och bara ligga där, men det går ju inte just nu så jag får väl göra det när jag kommer hem.. Eller så får jag ligga på hotellet, Hötorget ligger ju bredvid så jag kan ju gå dit och köpa mig lite snacks och sen lägga mig igen. Lite tråkigt för Peter kanske. Nåväl. Det blir väl som det blir. Peter har en svullen lymfkörtel också, tror vi att det är i alla fall, jag är helt övertygad om att det är cancer och att han kommer att dö inom det närmaste halvåret även om jag läste igår på nätet att just där, där den sitter,  är det allra vanligast att det beror på en infektion eller inflammation i själva körteln. Men, som sagt, det tänker inte jag - bättre att vara förberedd på det värsta så kan det i alla fall inte bli värre (typ) - vilket ju också kan vara en bidragande orsak till min deppighet. Suck.

För övrigt är det väldigt varmt just nu tycker jag. Kanske bör jag ta med badkläder...

onsdag 3 juli 2013

På plats

Det är roligt att flytta. Åtminstone när man flyttat klart och kan börja bo in sig och plocka upp saker till sin rätta plats. Roligt är också - framförallt - känslan som säger att HÄR, det är hemma. Jag vet inte om det beror på att vi vantrivdes så i slutet eller om det helt enkelt är så att det här bara är 'The place', oavsett vilket är jag nöjd över att vi hamnat här och det är ju rätt viktigt. Så nu tar vi det lite i taget, det är skönt. Köket och kläder (iaf mina) är uppackat, vardagsrummet börjar ta form (tyvärr ledde ett missförstånd till att en del grejer som skulle hit hamnade i källaren så det behövs lite mer bärande när vi fått upp ångan igen) och jag har hittat mina virkningar. Perfekt!