Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skriver de orden, verkligen inte, men det känns som att min pessimism har en grund någonstans. När vi var i New York i tre veckor förrförra sommaren så mådde jag ju rätt dåligt senare på hösten-vintern-vårvintern, inte roligt, och nu kände jag att nej - jag orkar verkligen inte åka iväg en gång till, jag har inte hunnit vara hemma och bara bo i den nya lägenheten. Så därför blev planerna på barndoms-revival nedlagda. Hoppas vi kan komma dit nästa sommar om inte annat (man kan ju åka resten av året också, men det är inte samma sak).
Alltså går jag nu omkring och trivs, skulle man ju kunna tänka sig. Men som sagt, jag är inte direkt optimistisk i första hand utan jag går bara och tänker på vad som kommer att hända nu, nu är det ju bra förutsättningar sådär i största allmänhet så det måste vara någonting som händer, någonting som går åt helvete liksom. Jag försöker verkligen göra mitt yttersta för att tänka annorlunda - precis enligt de tankescheman jag arbetat med tillsammans med prattanten - tänka att jag inte ska tänka på vad som skulle kunna hända, det har ju inte hänt än så jag behöver inte bekymra mig för det, inte förrän det eventuellt händer något. Ta det då. Tyvärr funkar jag inte så, eller så har jag tränat för lite, för jag har alla möjliga och omöjliga scenarior framför mig och så mår jag istället jättedåligt över det. SOM INTE ENS HAR HÄNT! Fattar ni hur löjligt det är?!?! Jag är ju verkligen helt rubbad!! Okej att man kan oroa sig för saker men att må dåligt och ha ångest över någonting som inte ens har hänt, något som saknar grund helt! Det är ju inte klokt!!! Jag är ju dum i huvudet, någonting har verkligen hamnat på snedden.. Det sitter väl ihop med kontrollbehovet, jag trodde inte att jag hade ett sådant (åtminstone inte så stort) förr i mitt liv, men det har jag ju tydligen. Separationsångest en masse, det har jag alltid haft (och där handlar det väl kanske till viss del om att man inte har kontrollen). Det här är rent vedervärdigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Eller, kanske snarare, jag vet inte alls hur jag ska hantera det. Utöver tankescheman alltså, det där som jag tänker "istället för" (för det gör jag) hjälper liksom inte i långa loppet. Just när jag tänker, där och då, att det här får jag ta om det skulle bli så - då känns det som om tyngden släpper för några sekunder, men att konstant hålla på att tänka på vad man ska tänka, det tar tid och ork, det har man ju inte alltid.. Det är lite synd att brottningarna i huvudet inte resulterar att man blir mer vältränad rent fysiskt, det vore ju praktiskt att få två i ett. Men. Jag har anmält mig till en "grej" som kan vara värd att prova, om jag blir utvald vill säga. Det är en studie om KBT-terapi online, som görs av psykologstudenter på Karolinska institutet och rör personer med depressioner, ångest och/eller social fobi-diagnoser (alltså, inte alla tre nödvändigtvis). Jag tänker att det ju åtminstone inte kan skada att testa, värre lär det väl inte kunna bli känns det som, så får jag göra lite nytta också, om jag nu blir en av de utvalda. To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar