Radiopsykologen

Idag lyssnade jag på 'Radiopsykologen' i P1. Killen som ringde in fick rådet att lyssna på sig själv, t i l l å t a sig att må som man mår, bli arg om man är arg, gråta om man vill gråta osv. Känna sina känslor. Jag funderade lite på det och kom fram till att det är ett problem jag har (eller, jag visste det innan också, men lite mer), nämligen att jag sällan/aldrig gör så även om jag kan förstå att det vore rimligt att göra på det sättet. För alla, naturligtvis, inte bara för mig. Så insåg jag att jag har ångest över att behöva göra mig själv till lags, alltså att lyssna på mig själv och inte göra det där borde/skulle/måste bara för att. Varför gör man så? Varför lyssnar man inte på sig själv? Skulle jag t.ex. låta mig själv vara, bara vara, lägga mig och sova ut, ta det lugnt när jag känner att jag behöver det istället för att rusa förbi och låtsas som att det inte händer, skulle det kanske inte behövas lika mycket återhämtning så småningom. Om man inte gör mer än det man faktiskt orkar med så borde det inte bli lika jobbigt i slutändan. I teorin i alla fall. I verkligheten så är det så att jag egentligen aldrig har satt mig själv främst, jag har alltid undvikit mig själv och mina önskningar, inte sett mig som särskilt betydelsefull för omgivningen. Det är onormalt för mig att tänka på mig själv, det är antagligen därför det ger mig ångest att bara föreställa mig att det skulle vara en bra idé. Jag ska nog försöka göra det i morgon, ligga och lata mig, läsa en bok eller göra något kreativt. Sen ska jag umgås med Peter som slutar tidigt och vi kanske kan gå ut och käka lite mat, avvika från den normala fredags-proceduren.