Sambandscentralen

Om jag någon gång ska börja arbetsträna (vilket jag såklart hoppas och önskar) så tror jag att jag ska försöka få en plats där jag verkar som sambandscentral. Jag tror nämligen att det är min grej. Jag är inte säker på att jag har tagit det på mig för att jag vill göra det eller om det är för att andra förutsätter att jag ska göra det. Jag tror inte att andra förutsätter det medvetet utan snarare i så fall att det är ett resultat av att jag gör saker själv för att jag räknar med att andra ska glömma/inte göra det. Detta är naturligtvis en underskattning av min umgängeskrets, men det har liksom alltid varit/blivit så. När det handlade om grupparbeten så tänkte jag alltid att ja, om ingen annan tar tag i det så gör jag det väl själv.. I vissa fall är det bra, andra inte. MEN. Ibland är det så jäääääädra träligt. Jag blir så trött på att ingen tar något initiativ! Antingen är det "kan du höra av dig till den och den?" (ja, det kan jag men varför gör du det inte själv??) eller så är det "jaaaa, det låter jättekul, vilken bra idé, det måste vi verkligen göra" och sen händer det inget. Och sen tar man det en vända till, "ja, jätteroligt, det är klart vi ska göra det" och så händer ingenting igen. Så då tar jag tag i det, och när allt är klart så säger omgivningen "åh, vad bra du har ordnat!". Beroende på hur väl jag känner den/de jag ordnar till/för så kan jag då säga antingen, "tack, vad roligt att du tycker det" eller "ja, det var ju ingen annan som gjorde något så det var ju bara att sätta igång" (visst, en smula bittert, jag medger gärna det) varpå den som drabbas av bitterheten säger "nej, jag vet, jag skulle ju göra det och det men sen blev det inte av". Det absolut värsta som kan hända i det här läget, det är när någon/några i sällskapet börjar gnälla och gnata för att det är jobbigt/fel/tråkigt osv. DÅ blir jag väldigt stött, det blir jag, och då tror jag inte det är roligt att vara min vän för ett tag (åtminstone inte i mitt huvud). I vanlig ordning säger jag dock inte "MEN FÖR I HELVETE!!! GÖR DET SJÄLV DÅ!!!", jag tänker det bara och reagerar mer i enlighet med det bittra svaret ovan..

Givetvis är jag medveten om att det är jag själv som sätter mig i den här situationen eftersom jag just gör det som ska göras, på det sättet slipper ju andra att fundera över det och de vet - medvetet eller ej - att det löser sig på något sätt. Så då tänker jag att jag ska låta bli att fixa och dona, låta andra göra någonting någon gång (för det kan ju också vara så att de upplever att jag inte släpper in andra heller) så får vi se vad som händer. Släppa kontrollen.. Jojo. Ett litet uppror minsann!