One of those days

Jag hade bra med planer, tänkte att jag skulle gå en liten promenad, fixa med disken och sådär. Lite huslig liksom. Peter sa igår att jag bara skulle göra det jag orkade - han tyckte att jag såg lite trött ut. Jag tänkte att det skulle bli bättre idag, men tydligen inte. Så jag läser lite bloggar och överallt (det här är egentligen inte sant, det vet jag, och ingen bör överhuvudtaget ta åt sig för ni ska blogga precis om det ni vill!!) handlar det om vikt, nedgång - uppgång och om träning - springa, hoppa och dansa. Jag har ju genomgått en behandling för ätstörningar så mitt beteende är (som tur är) borta, men, tankarna är ju där ändå. Allting bara snurrar kring alla dessa saker, den ständiga tanken/illusionen "om jag bara vore smal så skulle allting ordna sig, alla skulle tycka att jag var en bra människa, jag skulle inte vara så ful och alla skulle inte titta på mig med förakt i blicken". Helt ologiskt - jag vet ju det. Min behandlare från den tiden frågade ofta om saker och ting var rimliga. "Åsa. Är det rimligt att dina vänner inte tycker om dig för att du äter?" Nej. Såklart inte. Ändå är det svårt. Och det gör så ont.

Men. Jag skriver ner det här och nu. Jag låter er som läser se en del av det som är trasigt i mig, det är ett stort steg för mig ska jag säga - det är sällan jag säger att någonting är fel. Jag är liksom rädd att den jag pratar med ska tro att de har gjort något fel för det är det ju inte och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill heller inte att någon ska säga "men det ordnar sig, det kommer att bli bra" även om jag förstår och vet att jag förmodligen skulle säga något liknande. För ingen kan veta det.