460:e inlägget minsann

Då kan man ju tycka att jag skulle skriva något lite positivt och kul. Det går tyvärr inte, men det är som det är. Idag är en sån där dag som jag är extra ful. Alltså, jag är ful i vanliga fall, men idag är det liksom tusen gånger värre. Det funkar inte heller att andra säger "du är väl inte ful" för jag "vet" att de bara vill vara snälla och att de egentligen faktiskt tycker att jag är ful. Det värsta är det här med vikten, den har liksom bara ökat med tiden, speciellt efter att jag började med tabletten Lamotrigin som har en biverkning - viktökning - som såklart drabbar mig. Jag brukar inte få särskilt mycket biverkningar av mediciner, men, som sagt, den biverkningen man allra mest vill slippa - den får man. Bitter? Ja. Idag är det offerkoftan som gäller. Hela hösten har jag ju dessutom mått dåligt, det har bara blivit värre och värre, så någon träning av större mått har det ju inte blivit heller. Jag skulle verkligen önska att det var sådär enkelt som de som inte har drabbats av en djup depression på något sätt (själv, anhörig, vän osv) kan säga. "Men gå och träna då, om du vill det, det är ju inte så svårt, bara man kommer igång så går det lättare" är ju en inte helt ovanlig instruktion och visst, om man inte är så djupt deprimerad så kan det ju t.o.m vara bra att komma iväg, man sätter ju igång bra grejer i hjärnan, men för mig blir det liksom ett hån nästan. Det handlar liksom inte bara om någonting så lätt som att vilja, för vill vill jag ju, men när man inte orkar med sig själv eller livet i övrigt så finns inte träning ens på kartan. Det går aldrig att förklara för någon som inte varit där själv - vilket ju är bra, jag önskar ju inte att någon skulle landa här - hur det faktiskt känns. Kanske är det som att sjunka djupare och djupare ner i ett kärr och inte komma upp själv, det känns som jag nu skulle kunna ligga ungefär med hakan ovanför - dvs. mina armar är helt borta och jag kan inte komma upp själv. Ungefär så.

Nu är det ju snart dags för jul och vår solresa, jag hoppas det kan hjälpa lite, men om det inte gör det så är det ju ECT som kommer härnäst för nu har det gått väldigt lång tid utan att någonting har hänt eller hjälpt egentligen så någonting måste ju göras snart, Peter tyckte igår att det började bli dags när vi pratade om det, jag tycker ju egentligen själv också att det är det, men det är ju ingen party-stämning direkt. Det är i alla fall bra att man här kan slippa vara inlagd under tiden. Vi får väl se hur det blir. Jag hoppas lite sol ska hjälpa, lite i alla fall.

Och på tal om sol så kan jag tala om att familjen Nyberg nu äntligen bestämt sig för vart vi ska bege oss och fira svärfars 70-års dag. Det blir Gran Canaria då också fast San agustin (jag tror det stavades så) på ett hotell med lite av ett vattenland. Kul för barnen och också rätt viktigt, de tycker ju inte att det roligaste är att ligga på en solstol och läsa en bok.. (Jag hoppas att det inte är det där hotellet jag läste om i Aftonbladet, där det inte fanns något som ens liknade en pool).