Gurkans år

Jag läste i DN idag att det är gurkans år i år - visste ni det?? Det var väldigt intressant att veta tänkte jag, inte för att jag vet hur jag ska fira det, men, man kan ju äta lite extra gurka antar jag...

Idag var det annars ECT-dags igen, det gick väl i princip bra förutom att jag vaknade till ganska snabbt, ungefär när de tog ur bettskyddet vad det verkade och det var inte helt lustigt, det kan jag inte säga, rätt läskigt faktiskt, men i slutändan gick det bra. De behövde bara sticka mig tre gånger också, inte så dumt. Nästa gång ska jag komma ihåg att ta med mig mitt värmehjärta så att jag kan lägga på det och värma upp litegrann. På hemvägen fick jag åka taxi med taxiföraren som är korkad, har åkt förr med honom och ja, inte den skarpaste kniven i lådan. Som tur var åkte två gubbar med och speciellt den ena var en riktigt kul typ som gafflade på hela vägen, det var underhållande faktiskt. Han borde åka med alla taxiresor om ni frågar mig, jag hade tyckt det var fantastiskt! När vi kom hem hit och jag gick ur så sa han "är det du som bor här?" vilket jag ju såklart bekräftade och då sa han, out of nowhere, "har du katt?" - det kunde jag ju inte heller förneka.. Vi hade inte sagt någonting alls till varandra på hela vägen, jag hade ju bara lyssnat, så det var verkligen oväntat, jag undrar om han kanske var synsk?

I helgen väntar fortsatt upprustning av huset, jag ska försöka fixa till gardinerna till vardagsrummet och så är det ju pysselrummet som är evighetsprojektet. Förhoppningsvis kommer det bli klart, det vore så roligt om hela huset äntligen lyckades bli färdigt för det har det ju faktiskt inte blivit sen vi flyttade hit. Om man siktar mot stjärnorna så når man väl trädtopparna, eller hur?

four nine nine

Nu sitter ni verkligen löst om ni vill vara med i tävlingen men inte har anmält er för det här är inlägg nummer 499!

Idag var det ECT. Jag sov skitdåligt och vaknade varannan timme i natt - jag var orolig för att jag inte skulle vakna/att klockan skulle ringa. Det gjorde den dock. Såklart, jag hade ju ställt både min vanliga (och nya) väckarklocka och telefonen. Det hade ju varit typiskt om de glömt beställa taxi till mig i det läget, men, turligt nog så kom den glidande så fint.. Väl på plats tog det ändå lite extra tid eftersom mina kärl inte tyckte att det var någon höjdare att medverka när narkospersonalen skulle sätta nålen, det tog sju stick innan de hittade rätt, sådär roligt men jag är ändå rätt van eftersom jag brukar vara svårstucken. Nästa gång ska jag emellertid ta med mitt värmehjärta (eller, det är väl Peters egentligen) som jag kan lägga på handen och då brukar det bli lite bättre, åtminstone funkade det ganska bra när jag fick använda sådana inför ECT-behandlingarna i Jönköping.

Igår fick jag inte bara två (!) semlor - Peter hade en utomordentligt bra anledning till att han köpte fyra stycken istället för bara två, men den har jag glömt - utan också boken "The Stig-Helmer Stories" av min fina make. Alla som känner mig vet ju att Sällskapsresorna och Stig-Helmer är en stor favorit så givetvis stod den här boken högt på min önskelista och när jag nu bläddrat igenom de första sidorna så inser jag att vi ska åka till Sällskapsresan 1-ön när vi åker på födelsedagsresan, nämligen, San Agustin! Fattar ni det eller? Jag har hört ryktas att den där restaurangen där de går på "tonga-tonga" faktiskt fortfarande lever, med samma ägare, behöver jag säga mer? Nästan i stil med en New York-resa (som jag nu hittat ett nytt alternativ till)..

toodeloo!

Det går undan vill jag lova, det känns som om jag flyger - jag undrar om jag behöver mer ect egentligen? Man vill ju inte flyga för högt för fort (tänk JAS 39 Gripen). Ska till prattanten idag, så då får jag höra lite vad hon tycker.

Jag har påbörjat sorterandet och arbetandet i pysselrummet - det är fint men det är mycket att ordna. Förvaring behövs, en byrå eller någonting i den stilen. Eventuellt kanske jag kan ta en sväng förbi våra loppisar när jag är på väg hemåt. Vi har ju en del lådor, men man behöver ju någonstans att ställa dem. Nåväl - tids nog ska vi väl få te'et. Har tänkt på att jag nog ska försöka lägga ett schema tillsammans med boendestödet. Jag gillar inte att lägga scheman och ibland har jag blivit så stressad av dem men jag tror faktiskt att jag ska och bör ge det en chans i nuläget. Jag låg i går kväll och började planera bullbak och då leder tankarna vidare till att göra lite andra grejer när man ändå håller på och i slutändan har jag liksom fyllt hela köket med mat för tre veckor. Kanske kan det räcka med varsin semla, köpt, eftersom det är fettisdagen? Fast jag vill nog baka lite ändå - jag gjorde ju ingenting i julas, så nu vill jag liksom ta igen det - och  - kanelbullar är alltid kanelbullar (speciellt nybakade).

496

..och ni är fortfarande bara tre som tävlar! 

Nu har jag verkligen börjat må bättre och det är så skönt. Jag kommer att få underhålls-ECT framöver, vi får se hur länge och ofta. Nu sitter jag emellertid med färg i håret som ska få en lite rödare ton, jag ska plocka ihop lite kläder och lite garner som ska få följa med mig på min resa till Stockholm, Kia och Syfestivalen som vi ska besöka i morgon. Ska bli jätteroligt - speciellt som jag mår så bra nu! Jag har lite idéer om vad jag ska kolla efter men vi får väl se vad som blir slutresultatet - jag lovar att jag ska visa det för er!

(en nackdel med att färga håret rött är att man får små läckra orange fläckar över axlar och händer...)

495

Fem inlägg kvar och sen blir det prisutdelning!


I övrigt så jo, det är ljusning på gång! Det är så jädra skönt! Idag gick jag t.ex. upp redan innan klockan var tio, jag ska snart iväg ut på staden för att göra lite ärenden och sen tänkte jag ta ett tag i pysselrummet frampå eftermiddagen. Nu skulle jag säga att det viktiga är att inte gå upp i 180 direkt. Jag hoppas på att det bara blir två behandlingar till, de som är kvar den här veckan, sen kan man återgå till livet igen. Jag ska träna!!!!!! (Jag har längtat mycket efter det).

460:e inlägget minsann

Då kan man ju tycka att jag skulle skriva något lite positivt och kul. Det går tyvärr inte, men det är som det är. Idag är en sån där dag som jag är extra ful. Alltså, jag är ful i vanliga fall, men idag är det liksom tusen gånger värre. Det funkar inte heller att andra säger "du är väl inte ful" för jag "vet" att de bara vill vara snälla och att de egentligen faktiskt tycker att jag är ful. Det värsta är det här med vikten, den har liksom bara ökat med tiden, speciellt efter att jag började med tabletten Lamotrigin som har en biverkning - viktökning - som såklart drabbar mig. Jag brukar inte få särskilt mycket biverkningar av mediciner, men, som sagt, den biverkningen man allra mest vill slippa - den får man. Bitter? Ja. Idag är det offerkoftan som gäller. Hela hösten har jag ju dessutom mått dåligt, det har bara blivit värre och värre, så någon träning av större mått har det ju inte blivit heller. Jag skulle verkligen önska att det var sådär enkelt som de som inte har drabbats av en djup depression på något sätt (själv, anhörig, vän osv) kan säga. "Men gå och träna då, om du vill det, det är ju inte så svårt, bara man kommer igång så går det lättare" är ju en inte helt ovanlig instruktion och visst, om man inte är så djupt deprimerad så kan det ju t.o.m vara bra att komma iväg, man sätter ju igång bra grejer i hjärnan, men för mig blir det liksom ett hån nästan. Det handlar liksom inte bara om någonting så lätt som att vilja, för vill vill jag ju, men när man inte orkar med sig själv eller livet i övrigt så finns inte träning ens på kartan. Det går aldrig att förklara för någon som inte varit där själv - vilket ju är bra, jag önskar ju inte att någon skulle landa här - hur det faktiskt känns. Kanske är det som att sjunka djupare och djupare ner i ett kärr och inte komma upp själv, det känns som jag nu skulle kunna ligga ungefär med hakan ovanför - dvs. mina armar är helt borta och jag kan inte komma upp själv. Ungefär så.

Nu är det ju snart dags för jul och vår solresa, jag hoppas det kan hjälpa lite, men om det inte gör det så är det ju ECT som kommer härnäst för nu har det gått väldigt lång tid utan att någonting har hänt eller hjälpt egentligen så någonting måste ju göras snart, Peter tyckte igår att det började bli dags när vi pratade om det, jag tycker ju egentligen själv också att det är det, men det är ju ingen party-stämning direkt. Det är i alla fall bra att man här kan slippa vara inlagd under tiden. Vi får väl se hur det blir. Jag hoppas lite sol ska hjälpa, lite i alla fall.

Och på tal om sol så kan jag tala om att familjen Nyberg nu äntligen bestämt sig för vart vi ska bege oss och fira svärfars 70-års dag. Det blir Gran Canaria då också fast San agustin (jag tror det stavades så) på ett hotell med lite av ett vattenland. Kul för barnen och också rätt viktigt, de tycker ju inte att det roligaste är att ligga på en solstol och läsa en bok.. (Jag hoppas att det inte är det där hotellet jag läste om i Aftonbladet, där det inte fanns något som ens liknade en pool).

...313...

Idag (eller snarare ikväll) har ju Peter sin polers på besök och nu, efter X antal glas alkoholhaltig dryck så börjar det pratas riktigt man2man-talk! Vem har skjutit störst björn och tagit den största gäddan? (Omvandla detta i författartermer). Det är faktiskt riktigt underhållande att lyssna till ska jag säga. Själv lyssnar jag på "Fiolen min" via Spotify och önskar att min fiol skulle vara lite mer spelbar än vad den är - kanske dags att (återigen) gå till fiollagaren och fråga om det finns någonting att göra eller om man måste byta en stämskruv (jag vet inte ens om det är så man gör). Det vore i alla fall roligt att lira lite folkmusik..

Jag mår inte särskilt mycket bättre, mest av allt vill jag sova och min prattant sa ju att jag skulle vila över helgen. När man är jag, så går det sådär på det stora hela, men jag försöker. Det som jag tycker är det mest obehagliga och som kommit och gått lite den senaste tiden, framförallt har det ökat nu det sista - skakningar/darrningar. Dels har det varit under natten när jag stigit upp för att gå på toa (inte kallskakningar för att det är lite kyligt) då hela jag skakar, nu idag även när jag var ute i trädgården och fotograferade - jag kunde inte hålla händerna stilla (och återigen, nej, inte bara sådär som när man håller en kamera still, jag har tagit tillräckligt många foton för att veta att det är ett nytt fenomen) samt när jag var inne till stan - inte helt ovanligt med ångest i sådana sammanhang såklart, men att jag skakat så mycket och känt mig så "dålig" är verkligen inte någonting som händer ofta. Obehagligt är det. Jag tror att jag nu kommit överens med mig själv om att jag ska ta en serie ECT-behandlingar (det har jag kanske redan skrivit) för att åtminstone komma ur det här värsta. Det ger åtminstone lite styrka att fixa och trixa lite med medicineringen. Förhoppningsvis hjälper det mot ångesten också, det brukar det göra ganska omgående.

Till slut vill jag bara säga. Jag längtar efter att åka till Nueva York. Jo. Det är sant!