four nine nine

Nu sitter ni verkligen löst om ni vill vara med i tävlingen men inte har anmält er för det här är inlägg nummer 499!

Idag var det ECT. Jag sov skitdåligt och vaknade varannan timme i natt - jag var orolig för att jag inte skulle vakna/att klockan skulle ringa. Det gjorde den dock. Såklart, jag hade ju ställt både min vanliga (och nya) väckarklocka och telefonen. Det hade ju varit typiskt om de glömt beställa taxi till mig i det läget, men, turligt nog så kom den glidande så fint.. Väl på plats tog det ändå lite extra tid eftersom mina kärl inte tyckte att det var någon höjdare att medverka när narkospersonalen skulle sätta nålen, det tog sju stick innan de hittade rätt, sådär roligt men jag är ändå rätt van eftersom jag brukar vara svårstucken. Nästa gång ska jag emellertid ta med mitt värmehjärta (eller, det är väl Peters egentligen) som jag kan lägga på handen och då brukar det bli lite bättre, åtminstone funkade det ganska bra när jag fick använda sådana inför ECT-behandlingarna i Jönköping.

Igår fick jag inte bara två (!) semlor - Peter hade en utomordentligt bra anledning till att han köpte fyra stycken istället för bara två, men den har jag glömt - utan också boken "The Stig-Helmer Stories" av min fina make. Alla som känner mig vet ju att Sällskapsresorna och Stig-Helmer är en stor favorit så givetvis stod den här boken högt på min önskelista och när jag nu bläddrat igenom de första sidorna så inser jag att vi ska åka till Sällskapsresan 1-ön när vi åker på födelsedagsresan, nämligen, San Agustin! Fattar ni det eller? Jag har hört ryktas att den där restaurangen där de går på "tonga-tonga" faktiskt fortfarande lever, med samma ägare, behöver jag säga mer? Nästan i stil med en New York-resa (som jag nu hittat ett nytt alternativ till)..

BarbaStark

Kass bild och det syns inte hur stor han är, men, det som syns är de små riskornen som ska fungera som tyngd i botten. Jag inser att jag ska lägga riset i en påse i nästa barb i syskonskaran. Nu har jag skakat lite på den och nu syns det inte lika mycket (och det ramlar inte ur lika mycket heller). 

Idag har jag hittat en jättefin klänning - av en ren slump - som jag ska ha på min svärfars själva 70-års dag, den som vi ska fira när vi åker på charter i april. Den kräver dock att jag har fått lite bränna på benen så det är tur att vi är där några dagar innan det smäller. Perfekt bolero till också, allt för 225 ynka spänn. Man ska alltid fynda ungefär en månad efter att mellandagsrean börjat, det är ju då man gör de riktiga fynden! Sen har jag fixat en överraskning till min man OCH betalat ett nytt abonnemang för min släktforskning så att jag kan få fram lite mer information och hoppas att jag hittar på lite som jag kan kolla in när vi ska åka till de norrländska delarna av min person. Hemling is the city, till hälften befolkad av släktingar (jag gissar bara här, det kan ju vara fler som jag inte vet om, sysslingar och bryllingar och så vidare). Det ska också finnas en del fornlämningar där och det ska jag också undersöka lite närmare innan vi åker, det är spännande. Gröna kartan kommer att bli min vän på flera sätt i dessa två närbesläktade forskningsområden. Min akademiska sida får lite näring utan tvång och det är ju fantastiskt när sådant händer. 

Sällskapsresan á la Nyberg's, del 2

Sällskapsresan á la Nyberg's, del 1

Jag tänkte att jag skulle skriva några rader.

Det här med NY är ju en ständigt återkommande punkt i den här bloggen som ni vet. Jag har sedan vi kom hem i somras skrivit ungefär hundra inlägg om när vi ska åka igen, jul, sommar, 2013, 2014, eventuellt med resa till västkusten osv.osv. Nu har vi återigen bestämt oss för nyår 2013/14. Nu har jag till och med skrivit det på sparburken, så då måste det bli så, då är det på riktigt. Det skulle ju kunna betyda att vi kanske kunde hinna med ett besök i någon europeisk storstad vilket egentligen vore bättre, det är ju betydligt närmare att åka till London t.ex.

Å andra sidan, New York är ju alltid New York, det går inte att komma ifrån. Att spara i två år för en sådan resa är ju rätt kul faktiskt.

Nu börjas det

Igen. Varför inte satsa allt sparande på en resa till New York nästa sommar? Va? Kan det någonsin bli en dålig idé?

Några semesterbilder kanske?

..palmer..

en styck make på nyårsafton

inga kommentarer

nyårsefterrätter - we like!

what's with the mushroom???

en liten pelargon att ha som inspiration (och jag är glad om jag får ens en fjärdedel av den här storleken)

taxfree-shopping

...och lite julklappar:

nålfiltad (torrtovad) 

häst

bebisvantar a la goomba (mönster)

bakverk, som jag inte själv har hittat på "recepten" till, men det går att hitta överallt så att det är svårt att ge någon specifik person cred för det...

Ni får hålla till godo med bildkvalitén, jag har tagit med mobilen. I skapande väg håller jag just på med en ny cupcake-mössa till ett av mina boendestöds barnbarn. Jag hittade dessutom garn i en sån därn skräpbutik på Fuerteventura och jag köpte på mig lite roliga färger så jag tänker att det kanske kan bli lite amigurumisar. Kompisbarnen duggar tätt så det är bra att ha ett litet lager!

Passfoton

Har någon någonsin sett normal och vettig ut? Tanten som fixade mitt sa "men det där blir väl bra?". BRA?!?! Jag antar att hon är arbetsskadad och har sett det mesta i den branschen men vad f-n - BRA?!? Nej. Inte ens om man kisar. I mitt gamla, och numer försvunna, pass såg jag ut som Hitler (jo, det är sant, bara längre hår och ingen mustasch) och i det här kommer jag att se ut ungefär såhär:

...tyvärr är det inte ett skämt...

Så idag om en vecka är jag, förhoppningsvis, insläppt och på plats i solen. Förhoppningsvis. 

460:e inlägget minsann

Då kan man ju tycka att jag skulle skriva något lite positivt och kul. Det går tyvärr inte, men det är som det är. Idag är en sån där dag som jag är extra ful. Alltså, jag är ful i vanliga fall, men idag är det liksom tusen gånger värre. Det funkar inte heller att andra säger "du är väl inte ful" för jag "vet" att de bara vill vara snälla och att de egentligen faktiskt tycker att jag är ful. Det värsta är det här med vikten, den har liksom bara ökat med tiden, speciellt efter att jag började med tabletten Lamotrigin som har en biverkning - viktökning - som såklart drabbar mig. Jag brukar inte få särskilt mycket biverkningar av mediciner, men, som sagt, den biverkningen man allra mest vill slippa - den får man. Bitter? Ja. Idag är det offerkoftan som gäller. Hela hösten har jag ju dessutom mått dåligt, det har bara blivit värre och värre, så någon träning av större mått har det ju inte blivit heller. Jag skulle verkligen önska att det var sådär enkelt som de som inte har drabbats av en djup depression på något sätt (själv, anhörig, vän osv) kan säga. "Men gå och träna då, om du vill det, det är ju inte så svårt, bara man kommer igång så går det lättare" är ju en inte helt ovanlig instruktion och visst, om man inte är så djupt deprimerad så kan det ju t.o.m vara bra att komma iväg, man sätter ju igång bra grejer i hjärnan, men för mig blir det liksom ett hån nästan. Det handlar liksom inte bara om någonting så lätt som att vilja, för vill vill jag ju, men när man inte orkar med sig själv eller livet i övrigt så finns inte träning ens på kartan. Det går aldrig att förklara för någon som inte varit där själv - vilket ju är bra, jag önskar ju inte att någon skulle landa här - hur det faktiskt känns. Kanske är det som att sjunka djupare och djupare ner i ett kärr och inte komma upp själv, det känns som jag nu skulle kunna ligga ungefär med hakan ovanför - dvs. mina armar är helt borta och jag kan inte komma upp själv. Ungefär så.

Nu är det ju snart dags för jul och vår solresa, jag hoppas det kan hjälpa lite, men om det inte gör det så är det ju ECT som kommer härnäst för nu har det gått väldigt lång tid utan att någonting har hänt eller hjälpt egentligen så någonting måste ju göras snart, Peter tyckte igår att det började bli dags när vi pratade om det, jag tycker ju egentligen själv också att det är det, men det är ju ingen party-stämning direkt. Det är i alla fall bra att man här kan slippa vara inlagd under tiden. Vi får väl se hur det blir. Jag hoppas lite sol ska hjälpa, lite i alla fall.

Och på tal om sol så kan jag tala om att familjen Nyberg nu äntligen bestämt sig för vart vi ska bege oss och fira svärfars 70-års dag. Det blir Gran Canaria då också fast San agustin (jag tror det stavades så) på ett hotell med lite av ett vattenland. Kul för barnen och också rätt viktigt, de tycker ju inte att det roligaste är att ligga på en solstol och läsa en bok.. (Jag hoppas att det inte är det där hotellet jag läste om i Aftonbladet, där det inte fanns något som ens liknade en pool).

Inte riktigt lika illa

..som igår. Det är skönt. Ute lämnar vädret ungefär allting att önska, så jag slår mig ner här vid datorn (i sängen). Också skönt. Igår läste jag igenom den fräsiga taxfree-katalogen inför resan. Jag kan fortfarande inte fatta att man verkligen kan köpa ett minibar-paket?!? På riktigt?!? Jag tycker verkligen det är knäppt, man åker ju inte utomlands för att sitta på balkongen och pimpla drinkar? Inte för att jag har tänkt göra speciellt många knop när vi är iväg, jag tänker mest ligga på en solstol och läsa samt dricka fruktjuice-drinkar (utan alkohol) eller bara juice om det nu inte går att få utan (ingenting förvånar mig när det gäller det, längre). Ett glas vin eller så, när man käkar, möjligen. Däremot har jag siktat in mig på lite smink och parfymer, jag hittade en som ska dofta New York - ja, ni fattar ju själva - jag är hemskt sugen på den. Ska gå omkring och spraya över hela Tranås tror jag.

Up yours!

Jag har inte träningsvärk idag!!! Tro det eller ej, jag trodde ej när jag vaknade! Helt fantastiskt! Glädjeyra! Ballonger och serpentiner! Glass till alla! Plötsligt händer det!

Inhandlade lite jordgubbar för att fira detta. Eller tja, egentligen mest för att jag såg att det fanns och jag blev löjligt entusiastiskt över att det fortfarande finns att få tag i de svenska smågubbarna. När vi for till det stora äpplet var vi väldigt osäkra på om det överhuvudtaget skulle finnas jordgubbar när vi kom tillbaka så vi köpte såklart några av de allra dyraste i början av säsongen - vilken tur att vi hade fel! Med två liter i en påse, en väska full med nya låneböcker, travade jag hemåt och försökte komma på ett nytt resmål. Jag landade i Sydney och Kalifornien. Frågan är vilket det blir först, Sydney är ju lämpligt framför allt på vintern. Ett alternativ är ju att bila genom USA, fast det tror jag får bli ett mer långsiktigt mål för det lär ju inte bli särskilt billigt. Det är klart att man kan spara utan ett specifikt mål, man måste liksom inte bestämma sig igår, men det är bra mycket lättare med just ett mål. Tycker jag.

Vardag

Så var man tillbaka i vardagen då. Det känns både lite märkligt och lite "vanligt". Nu börjar upprustningen av hemmet igen, ordning och reda så småningom får vi väl hoppas, om sådär en månad blir det inflyttningsfest och då är det ju trevligt om vi lyckats få till det ganska så bra. Åtminstone inte har bokhögar på golven och kartonger i hörnen. På torsdag ska jag till Ikea och då kan jag ju i alla fall åtgärda en del av problemen. Katterna har vi också fått hem, det är jätteroligt! De är så söta och charmiga och man verkligen älskar dem (kan man göra annat?). De har till och med inte varit särskilt missnöjda med att de bara får vara inne de här första dagarna, de lägger sig på de vanliga ställena och Flisan står vid matskålen så fort man närmar sig köket (typ så fort man reser sig från vart man än sitter).

Igår var jag och fyllde på matförrådet och en aning tänkte jag på hur vissa saker verkligen skiljer sig från kultur till kultur. Givetvis blir det grova generaliseringar, men ni vet ju att jag vet att det inte nödvändigtvis är en sanning bara för att beteendet existerar.. Jag hade packat kassarna, ställt dem i vagnen och gick mot hissarna för att ta mig ut till parkeringen. Vid hissarna står en herre. sådär 60+ och en kvinna 40+ (de hörde inte ihop dock). Alltså ställer jag mig i den kön. (Eller, det var väl ingen regelrätt kö, men de stod tydligt så att man tänkte att de skulle ta hissen i alla fall). Ingenting händer. Till slut tänker jag att det kanske inte är en kö, framförallt inte när det a/ inte kommer någon hiss och b/ ser att det tydligen redan står en hiss som ingen använder. Alltså halvsmyger jag mig framåt för att se om någon reagerar, men det händer såklart inget mer än att jag kan ta min hiss och åka neråt. På vägen ner inser jag att det är ganska så typiskt svenskt att bara stå där och inte säga någonting, hade jag inte nyss varit i NY så hade jag inte ens funderat på det, men där hade det varit självklart för någon att säga att de inte stod i kön. Inte här alltså. Lite tvära är vi nog, vi svenskar. För övrigt gillar jag kö-systemet i mataffärerna där borta, alla står i en kö och sen skriker expediterna och viftar (ibland personal med skyltar) för att nästa person ska gå till kassan = inget tjafs kring vem som egentligen var först, det spelar ingen roll hur många varor du har, inga gräddfiler till nyöppnade kassor och ingen kan tränga sig före (självklart kan allt detta ändå hända, men det gjorde det inte under våra veckor där). Att man sen dessutom får allt nedpackat av kassörskan är ju praktiskt, men det känns lite märkligt och man vill gärna hjälpa till (fast då ser de ut som man är galen)..

Nu får ni lite bilder:

 Coney Island

 Coney Island

 Atlantic City. Och det här var bara en rad. Och det är bara en liten kopia av Las Vegas. 

 Här var minsann Carrie på bio! 

 Från Governors Island, ganska schysst ställe för att fota själva Manhattan utan att det blir för långt bort..

 Vi testade åtta olika sorters jordnötssmör, favoriterna blev vit choklad, mörk choklad och maple syrup, minst bra var chili-varianten, men den blir nog bra i en gryta.

 Snygg liten dino.

 Två bilder från vårt hotellrum, det var helt okej, bra med kyl och micro och sådär.

Yankee värmer upp.

No need to explain this one.

Klassikern.

(Undrar ni över nästa projekt? Berlin och Paris!)