Saknad

Ibland, somliga dagar mer än andra, önskar man verkligen att ens vänner bodde på samma gata eller åtminstone i samma stad. Fatta att det vore skönt att kunna gå hem till en god vän, dricka kaffe, prata, sticka, glo på film, ta ett glas vin på fredag kväll, prata ännu mer, gå ut och äta lite osv. Och så kan man bara finnas där för varandra när man behöver lite styrka i livet. Vi Facebook har vi nu kommit fram till att vi ska skapa en gata där alla kan bo och så rör den sig så att alla kan komma till sina jobb varje dag. Det är tur att Facebook finns ändå, dryga statusuppmaningar till trots.



Ni glömmer väl inte tävlingen? (Ni är tre so far!)

Lite extra krydda.

Nu har jag fått beslut om att det blir ect, med början nästa vecka (troligtvis). Det är skönt att veta, man slappnar av lite mer. Man mår inte bättre, snarare tvärtom, men man orkar liksom hålla modet uppe, det kommer som något ljus i tunneln.. Vi får ju verkligen hoppas att det fungerar också, det är ju den viktigaste biten med behandlingen.

Som extra krydda i livet har jag därför börjat känna mig på gränsen till förkyld/influensa (kanske? det är väl inte helt omöjligt i dessa tider? jag brukar aldrig få det så det kanske är just därför det är det som är på gång...). Det skaver lite i halsen och, vilket kanske är det stora tecknet, mitt blodsocker når nya nivåer. Eller. Nya och nya, men det är väldigt högt och det brukar vara så när man har en infektion i kroppen. Således är det kanske läge att tillbringa söndagen under täcket i sängen och läsa böcker. Hoppas det hjälper.

Idag fick jag en överraskning från min man, väldigt trevligt. Det var ett biobesök i Jönköping som stod på programmet. Eftersom jag är ett stort Stig-Helmer-fan så blev det ju självklart dennes livshistoria. Jag tycker att det var en fin film, mysig, smårolig. Hade man förväntat sig en ny "sällskapsresa" så kan jag förstå att man blir besviken för det är ju inte den typen av film. Det är, precis som Lasse Åberg sagt, en film om hur och varför Stig-Helmer blev som han blev. Bra avrundning.

Efteråt inhandlade jag en mini dosett. På temat pensionär så kan man väl säga att det inte var helt oväntat. Jag har ju delat upp en medicin på som tidigare bara var på kvällen och nu har jag jättesvårt att komma ihåg att ta den för att sedan inte veta, på kvällen, om jag tog den eller om jag glömde och så blir det ganska ojämnt. Rätt praktiskt ändå, då behöver man ju inte ta med sig så himla mycket medicinkartor när man ska bort.

Så nu, god natt mina vänner, god natt!

BarbaStark

Kass bild och det syns inte hur stor han är, men, det som syns är de små riskornen som ska fungera som tyngd i botten. Jag inser att jag ska lägga riset i en påse i nästa barb i syskonskaran. Nu har jag skakat lite på den och nu syns det inte lika mycket (och det ramlar inte ur lika mycket heller). 

Idag har jag hittat en jättefin klänning - av en ren slump - som jag ska ha på min svärfars själva 70-års dag, den som vi ska fira när vi åker på charter i april. Den kräver dock att jag har fått lite bränna på benen så det är tur att vi är där några dagar innan det smäller. Perfekt bolero till också, allt för 225 ynka spänn. Man ska alltid fynda ungefär en månad efter att mellandagsrean börjat, det är ju då man gör de riktiga fynden! Sen har jag fixat en överraskning till min man OCH betalat ett nytt abonnemang för min släktforskning så att jag kan få fram lite mer information och hoppas att jag hittar på lite som jag kan kolla in när vi ska åka till de norrländska delarna av min person. Hemling is the city, till hälften befolkad av släktingar (jag gissar bara här, det kan ju vara fler som jag inte vet om, sysslingar och bryllingar och så vidare). Det ska också finnas en del fornlämningar där och det ska jag också undersöka lite närmare innan vi åker, det är spännande. Gröna kartan kommer att bli min vän på flera sätt i dessa två närbesläktade forskningsområden. Min akademiska sida får lite näring utan tvång och det är ju fantastiskt när sådant händer. 

485

Nu är det bara 15 inlägg kvar.. 

BarbaStark är nu färdig, eller, kroppen är klar, jag tänkte virka kropparna först och sen gå all in på tillbehören (armar, ögon, flöjter och speglar). Så, nu vet jag hur stora de kan tänkas bli och svaret är: 16 cm. På höjden. Bredden har jag inte ens mätt. Jag har lagt ris i botten för att de ska kunna stå upp och det har funkat bra, bortsett från att de läcker ris, jag gissar att jag tryckt i lite väl mycket annan fyllning i förhållande till riset. BarbaFin som jag börjat på nu ska få mindre ris och mer fluff.

Idag har jag haft BST här, det är alltid bra, jag vet ju det. Vi gick en promenad, den första på flera dagar för min del. Det var skönt och jag är glad att jag kom ut, såklart, då känns det lite mer okej att jag inte gör något mer nu. Vettigt alltså, kanske ska tilläggas. Nu på eftermiddagen har jag börjat känna mig illamående - inte bra - jag har inte haft magsjuka på år och dag, inte ens när jag jobbade natt, ensam, på en avdelning med vinterkräksjuka. Nu har jag ju inte träffat någon sådär speciellt, mer än Peter och BST vilket i och för sig kan vara tillräckligt..

Man måste separera inläggen

Och på tal om det så är det ingen som vill vara med i tävlingen. Det kan antingen bero på att alla missat den eller på att det inte är någon som läser. Känns helt klart bättre med anledning nummer ett. Här har ni inlägget där jag förklarar det hela.

Igår började jag tillverkningen av BarbaStark - det röda barnet - jag har köpt lite garn som jag tänkte var perfekt till amigurumisar. Det var det inte. Virknål? 4-5. Amigurumisar är ju ofta ganska små så den är kommer väl kunna klassas som en jätte. Jag funderar på om jag ska skänka bort Barbafamiljen, när den är klar alltså, till någon barnavdelning på ett sjukhus. Själv låg jag ju på Barn A när jag fått diabetes (och när jag opererade bort blindtarmen) så det kanske är ett bra mål.

I övrigt kan man väl säga att allt är som förut. Jag är bara så trött och jag orkar verkligen ingenting. Jag skulle gärna vilja gå ut, men det är liksom omöjligt. Idag skulle ju mitt BST kommit, men jag orkade inte med det heller, så jag avbokade (ja, jag vet att det är jättedumt, men jag orkade verkligen inte). Det är som att bestiga Mount Everest med en packning på några hundra kilo. Jag liksom går från sängen och hit till soffan och det är väl ungefär det som blir gjort. Det är så konstigt. Jag är i och för sig van, men det känns ändå jättefel.