Saknad

Ibland, somliga dagar mer än andra, önskar man verkligen att ens vänner bodde på samma gata eller åtminstone i samma stad. Fatta att det vore skönt att kunna gå hem till en god vän, dricka kaffe, prata, sticka, glo på film, ta ett glas vin på fredag kväll, prata ännu mer, gå ut och äta lite osv. Och så kan man bara finnas där för varandra när man behöver lite styrka i livet. Vi Facebook har vi nu kommit fram till att vi ska skapa en gata där alla kan bo och så rör den sig så att alla kan komma till sina jobb varje dag. Det är tur att Facebook finns ändå, dryga statusuppmaningar till trots.



Ni glömmer väl inte tävlingen? (Ni är tre so far!)

December alltså

Idag är en sån där dag då jag placerat mig själv i sängen. Jag har förstås varit uppe när BST kom och vi var ute på en liten sväng till folkhögskolan där jag lämnade lite av det jag gjort på skapandet som de ska ställa ut. Då fick jag också lite beställningar på virkade bakelser så det ska jag göra när jag har lust och orkar, det är såklart roligt att man får lite uppskattning.

I övrigt är det fortfarande ganska pissigt allting. Jag försöker hitta små positiva saker men det är så fruktansvärt svårt, man ser liksom bara alla misslyckanden. Jag fattar ju - rent intellektuellt - att det jag faktiskt gör är bra, men det är en helt annan sak att faktiskt tycka att det är bra. Julen känns fortfarande som ett nödvändigt ont, jag orkar inte bry mig. I helgen ska jag ju dock iväg till Stockholm, så då kanske jag får lite jul när jag kollar på NK-granen. Oavsett vilket så får jag i alla fall umgås med två fantastiska vänner och det kan vara nog så bra.

Dagens Doris

...tur att det snart är december (även om den sista rutan är rätt mysig).

Här hemma är det inte många knop som gäller. I förra veckan kändes det lite som att det kanske ljusnade litelitelitelitegrann. Sen dunkade mörkret mig i huvudet igen så, tja, det känns ju inte vidare värst. Tillsammans med BST och i helgen maken så har vi fått till lite advent, men det känns ändå värdelöst. Jag vill liksom orka själv, jag vill tycka att det är sådär vanligt mysigt och roligt som jag brukar tycka och känna det. Det gör mig så ledsen att det är såhär. Så den här veckan kommer det - oavsett mående - bli lugn och ro för på fredag ska jag åka med Tanja till Stockholm och hälsa på Kia och julshoppa lite. Mysigt. Och bra att jag lärt mig lite om mig själv i alla fall? (Dvs. jag vilar hela veckan innan. Tragiskt men sant).

Lite virkat blir det nog ändå. :-)

Turistens klagan

..är inte det en av de bästa låtarna? Liksom jag tycker att LP-skivorna borde få en revival så tycker jag bara bättre om Cornelis - jag ska försöka hitta några av hans plattor. Just turisten tycker jag är så fin och när barnen skrattar börjar jag nästan grina för jag tycker det låter så underbart. När jag var liten så pratade mamma alltid om just det och jag tyckte såklart att hon var skittöntig, löjligt att bli rörd över en låt liksom. Så icke numer. Just nu kör jag Cornelis blandat med Larz-Kristerz (man kan bara inte inte gilla deras dräkter, vilket väl är den främsta anledningen till att jag lyssnar på deras dansbandsmusik som jag inte är någon större fan av i vanliga fall), Hoppa Hulle och Iron Maiden. Bland annat. Och på tal om låtar så minns ni kanske mitt inlägg om Falköpingsbönner? Igår tänkte jag av någon anledning på mina godbitar och så kom den där trallvänliga låten i huvudet igen, inte så märkligt dock, det märkliga blev senare på kvällen när vi kollad på den nya serien "Boardwalk Empire" (utspelar sig i Atlantic City (antagligen i en studio), där vi ju var i somras). Det började i stort sett med att de skulle begrava en spritflaska (det handlar om förbudstiden i USA) och g i v e t v i s trumpetar de på just den låten. Självklart är det inte just den Ti'ahölmska versionen som menas, men för en annan blev det, tja, fel..

Nog om detta.

Nu till helgen som kommer ska jag på Syfestivalen på Älvsjömässan. Det ska bli roligt - jag ska leta efter lite bra garner att virka amigurumisar med, bra till julklappar t.ex. Sen finns det ju annat än garn också, tovad ull, papper och pärlor och grejer som kan vara bra när man ska skapa fina kort. Stämplar (jag ska verkligen försöka hitta en snygg "Välkommen" och/eller "Inbjudan"-stämpel för det saknar jag i mitt förråd som ändå är ganska stort) hoppas jag att de har, det hade de förra året. Så, är det någon som önskar sig någonting från festivalen så kan ni ju smsa eller lämna ett meddelande här så kan jag försöka att få tag på den eller de grejerna!

Sällskapet kommer förhoppningsvis vara både mina mycket ädla och goda vänner Kia och Veronica, båda boende i Storstaden. Jag älskar att åka till Stockholm, jag känner mig liksom lite hemma där, det är där jag bott längst sen jag flyttade hemifrån (ja, förutom nu då, när jag bott i Tranås med omnejd i flera år) och det är så roligt att komma dit. Kanske gillar jag det så mycket för att det liksom det var då jag levde som en vanlig och normal människa, innan den där betongväggen ställde sig i vägen, när jag studsade upp ur sängen och drog till universitetet, KB och gick på krogen. Jag trivdes helt enkelt med mitt liv, det var relativt problemfritt jämfört med nu. Givetvis var inte allt guld och gröna skogar, men det är så jag minns det och därför känns det som att jag blir "Stockholms-Åsa" när jag kommer dit och det är skönt. Så - mina vapendragare, om ni läser det här - visst går vi och tar en fika/matbit när vi släpat oss runt på mässan ett par, tre varv??

Kölsvåart...

Det som är nackdelen med att umgås med Falköpingsbor är att man börjar tänka på deras dialekt - speciellt som de ibland pratar väldigt mycket sådan. (När Peter träffade dem första gången så frågade han mig efteråt om de verkligen pratade så på riktigt eller om de gjorde sig till, så då förstår ni). Vår gode vän Lars har ett antal märkliga favoritlåtar och en som förekom igår var "Stycka en käring" med Pipex (eller ja, den förekommer ungefär på 98% av våra sammankomster) och jag hade tänkt dela den här från Youtube men det lyckades jag ju inte få till så ni får söka själva. Hursomhelst så är den ett lysande exempel på hur denna dialekt låter, jag transkriberar gärna här, men det går ju inte att verkligen h ö r a hur det låter (och det kan finnas en poäng med det också). Här kommer ett litet smakprov:

"Vi s'a stöcka ena käring ikväll, vi s'a stöcka ena käring ikväll, vi s'a stöcka ena käring ikväll, här på törget i Ti'ahölm"

Så nu sitter den här dialekten/"låten" i hjärnan och med rubriken vill jag säga att håret inte bara blev mörkt, det blev jättemörkt, ungefär svart. Jag blev lite förvånad när jag kollade mig i spegeln i morse, men jag skulle tro att det släpper lite nästa gång jag duschar, min erfarenhet säger mig det..

En överraskning kom med posten!

..och det här var vad som gömde sig i det kuvertet:

Den som ansträngt sig är min barndomsvän Veronica - så himlarns gulligt av 'na! Jag hoppas att jag ska kunna tillverka några schyssta alster av godbitarna och lovar att jag återkommer med bildbevis när någonting har hänt i den vägen. Jag har ju en del andra papper också, så kombinationerna är oändliga och det är ju toppen! TACK, återigen, och som sagt - Tranås är perfekt om man pendlar och har vänner på lite olika håll i landet, dessutom kan man ju, om man är två, samåka för att hälsa på andra vänner. I'm just sayin'.

Status i övrigt: oförändrad.

Lill-Flisen

Flisan har varit hos veterinären idag igen, stackarn. Hennes böld har absolut blivit mindre och den ena (det verkade vara två) var helt borta, men den andra lyckades vi inte pressa ut mer ur (var, alltså) utan att hon skrek, och inte ens då kom det något. Stackars, stackars liten.. Nu hoppas jag att det nya dränet hjälper, det är satt på ett annat sätt, så att allt kommer ut. Hon har fått mer antibiotika och inflammationshämmande smärtstillande. Lilla pluttan..

Själv har jag knappt sovit alls i natt, jag vet inte varför, så jag är galet trött. När jag kom hem från veterinären försökte jag öppna husdörren med knappen till bilen, det kan väl vara ett tecken på bristande sömn. Framåt morgonen lyckades jag slumra in efter att ha smsat min vän Ann-Sofie som jag skulle ha hälsat på och fått lite matnyttig släktforskar-information. Tur i oturen så hade hon sovit dåligt också och det verkar som att hennes (deras) lilla bebis snart är på väg ut i världen, så vi får väl se hur det blir med den biten. Det viktiga är ju att hon mår bra och att bebisen mår bra, släkten lär ju inte försvinna direkt.

Utöver detta har jag också fått besked om boendestödet och på måndag ska jag träffa den ansvariga och en av boendestöden i den grupp som jag kommer att tillhöra. Ska bli intressant. Jag funderar på ett bra sätt att få in det ihop med kursen på folkhögskolan. Den kursen, som jag fått en fråga kring, är en skapande kurs, alltså pyssel av allehanda ting, tänker jag mig. När jag varit där på torsdag lär jag väl veta mer. Det är mycket som händer nu, märker jag, så idag köpte jag mig en kalender så jag kan hålla reda på allt. Idag börjar yogan, i morgon ska jag få instruktion på gymmet, på torsdag ska jag till folkhögskolan och på Söndag är det dags för Kammarkören. Jag hoppas jag inte ska bli helt knäckt - vi ska ju iväg på Peters födelsedagspresent i helgen också..

En ny bildkavalkad:

 Peter provar kameran på sin nya mobil..

 Massor och massor av blåsippor finns det och dessutom fler på gång!

 Vitsipporna är såklart på gång de också...

...liksom tussilagosarna!

Och i den här lilla byn bor vi - ni ser väl de snygga höbalarna som ligger på första parkett!!

******

OCH så tar vi en liten ljuspåsekavalkad:

 New York-påsen, som enligt tillverkaren Veronica, kanske mer lämpar sig för förvaring av någonting eftersom tyget är grövre. Inget problem dock, grejer finns det alltid att förvara!

De två fantastiskt söta påsk-ljuspåsarna! Visst är de fina?! Jag lovar att jag lägger upp en länk till kommande auktioner av nytillverkade påsar - vilket jag hoppas att det blir!

Det här hjärtat fick jag också!

Tack!

Tack till er, vänner, som bryr er och som skickar uppmuntrande kommentarer angående det här med flyttandet. Det är väl välkommet ska jag säga och på sikt tror jag det löser sig, det brukar ju göra det, så småningom. Idag ska vi iväg och kika på en trea i en mindre fastighet och i morgon blir det ett litet radhus.

Av denna anledning måste jag nu överge denna dator eftersom jag måste hämta Peter på jobbet!

Härligt väder!!

(jag försöker låtsas att jag älskar vintern så att den, därför, ska försvinna)

Jag vaknar och ute är det strålande sol och en halvmeter snö! Fantastiskt - vilken vinter! Man känner hur det spritter i benen av längtan att hoppa ut i snön, bygga snögubbar och kasta snöboll! Tyvärr ska vi ju åka bort idag så det går inte, istället ska vi spela spel, äta god mat och dricka sprit (eller ja, kanske något glas vin i alla fall). Synd på det vackra vädret (mummelmummelmummelmummel).

Nu ska jag försöka hitta mina glasögon, de var försvunna ett tag och så hittade jag dem igen - men säg den lycka som varar för evigt - nu är de försvunna. Jag har förvisso ett par till, så jag har ju klarat mig, men idag känner jag att rött skär sig med mina knallrosa naglar (som jag fixat, inte för att jag vill få lite vårigare känslor, utan för att jag är så glad över att det är vinter, såklart) så jag vill gärna hitta de svarta. Kanske bäst att jag sätter igång. Typ nu.



(Är det någon mer än jag som noterat en mening ur en viss reklam för halstabletter? Repliken lyder "långt ner i halsen". Jag vet inte, kanske har jag helt fel referensramar men det uttrycket får mig att tänka på helt andra saker..)

...

Jag gör ett sista, tappert, försök att locka åtminstone någon mer tävlare här och nu - om tio timmar är det försent!

Jag har tänkt att jag borde uppdatera min fotolista - nästa bild ska vara en från min fritid. Jag har inte riktigt hittat någon sådan och motivationen för att ta en har jag tappat någonstans efter vägen känner jag. Ja, mina vänner, idag är jag väldigt deppig. Tungt som bara den så jag har helt enkelt bestämt mig för att idag är en vilodag. Jag ska bara göra det jag absolut måste/vill (dvs. se Project Runway, fixa klart vinsten i tävlingen, dricka kaffe, äta mat - äta bör man, annars dör man. Har jag hört. - och tja, slösurfa. Träningen ikväll är inställd så jag behöver inte ens tänka på det, väldigt bra, jag kan bara sitta här alltså. Som tur är ska jag få en vattenflaska av min make, det ska bli roligt, jag hoppas den är fin! Anledningen är att jag till mina träningar bara haft en sån där pet-flaska i storlek 50 cl. INTE särskilt smidigt eftersom man behöver dricka mer än en klunk på ett träningspass och att springa ut för att fylla på är inte heller praktiskt (speciellt inte som man kan bli av med sin perfekta plats ganska långt bak i lokalen - de är ju de mest eftertraktade).

En bra sak den kommande veckan är i alla fall att min bästa Kia ska komma hemöver (hennes mormor har fyllt hela 97 år - hur coolt är inte det, jag gratulerar å det varmaste) och jag hoppas, hoppas vi ska lyckas få till en dejt. Jag behöver det. Normal (??) humor och goda skratt kan aldrig bli fel. Jag hoppashoppashoppas. Håll tummarna. Om det inte blir så tänker jag ändå köpa två biobiljetter och ta med mig någon annan på bio. Bio är bra.




Ps. Nej, det är - tyvärr - inte den riktiga Frihetsgudinnan som är priset, det hade blivit för mycket extravikt på planet hem.. Imorgon får ni se det näst bästa alternativet ;-)

Smärta!

Jag tränade ju något slags "pump" igår. Det låter oerhört tufft och modernt (tycker jag, som ju ändå snart är 32 men vill känna mig sådär ungdomligt cool). Tyvärr glömde de tala om att det var grymt jobbigt för lårmuskler. Fattar ni att trappan ner är fullständigt knäckande? Vem kom på att man ska träna saker som GÖR ONT - framförallt efteråt, när det redan är gjort och det är försent?!? (Det kanske är det som är grejen, man ska inte veta vad man ger sig in på). Borde finnas varningsskyltar.

Idag lyser solen och idag kommer också våra vänner hit på besök. Det ska bli mycket trevlig. Så. Egentligen är det väl dags att sätta lite fart på sig själv och dammsugaren, jag ska dock in en sväng till stan vilket ju faktiskt innebär att jag måste sätta lite fart på PETER och dammsugaren!

Så. Nu måste jag bege mig. Nerför trappan. Igen. Suck.

Jinx

Det började med att jag inte fick tag på någon bussbiljett hem för att bussen var fullbokad samt att vår vän blev sjuk och blev dessutom tvungen att jobba. Det fortsatte med att jag på väg till Linköping för att gå på bussen TILL Stockholm satte mig på ett tåg som blev inställt eftersom någonting hade gått sönder (det tog ungefär en halvtimme för dem att komma på att tåget var så trasigt att de var tvungna att ställa in det), en buss skulle komma en timme senare - självklart kom det ingen buss vid utsatt tid. 20 minuter därefter kom dock bussen, men då var det bara en kvart kvar till nästa tåg (de går med två timmars mellanrum) skulle gå, och det tar betydligt kortare tid att åka tåg, så slutligen kom jag iväg - med tåg!

När vi kom upp till Stockholm skulle vi gå och äta på ett ställe vid S:t Eriksplan. Vår värdinnevän skulle visa vägen. Vår värdinnevän har inget lokalsinne och enda gången hon gått dit själv var i sällskap med andra vänner, så det enda hon hade som riktlinje (utöver kartan från eniro) var en korvkiosk (som vi såg minst två gånger, dock inte samma). Efter att ha ringt sin vän, fattat helt fel och vi gått ungefär åt alla håll utom det rätta, ringt vän igen och slutligen frågat oss fram fick vi äntligen luta oss vid bordet. God mat - som tur var. Väldigt gott, men lite mycket ost. Hem till vännen slutligen, själva det där draghandtaget på min väska går sönder och under natten snarkar jag så att en annan vän inte kan sova (men att jag snarkar är ingen nyhet), jag får halv nackspärr och sover pissdåligt.

Lördag så, vi går ut på stadens gator. Faktiskt har jag inte sådär särskilt mycket minnen av att det hände någonting Jinx-artat utöver att vi aldrig hittade något ställe att äta på där det inte var fullt. Det slutliga valet tog ungefär hundra år på sig att skaffa fram maten, men som tur var, var den god som 17. När vi satt där meddelade vår sjuka och jobbande vän att hon åkte hem för att vila. Vi fortsatte glatt shoppa och som ni förstår kom själva kröningen av Jinxen när vi upptäckte att Polisen spärrat av halva Drottninggatan. Tur i oturen var att vi inte hade hunnit till Indiska som var vår plan, innan det sprängdes. Aftonen spenderade vi sedan på en indisk restaurang där maten var jättetoppen och jag är mycket nöjd med det valet - det var länge sen jag åt indiskt och det är väldigt synd. Jag märker nu när jag skriver om det att mattillfällena var bra, och det är ju skönt, ingen blev matförgiftad i alla fall.

På söndagen upptäckte vi att själva händelsen i verkligheten inte var ett rån, som vi trott, utan ett sprängdåd. Jag och den ena av vännerna var lite krassa och noterade att visst, det är såklart otäckt att sådant händer, men att det vore väldigt naivt att tro att Sverige och Stockholm skulle skonas, vi noterade också att när det sprängdes en bomb i Istanbul nyligen och där flera människor dog så var rapporteringen ganska sparsam i förhållande. (Ni får gärna tycka att jag är korkad och orättvis i mitt jämförande, något sådant har aldrig hänt i Sverige och blablabla. Men. Jag anser, att ju mer uppmärksamhet vi ger åt det, ju mer vi pratar om det, ju mer vi bygger upp en rädsla - för det är precis det som media gör - hos allmänheten som inte är befogad. Genom att GE terrorister, av vilket slag de än må vara, denna uppmärksamhet, ge dem vår rädsla så har de ju  till viss mån lyckats - det är inte det vi vill, eller hur? Tyvärr ser världen ut såhär, det är inte bara i Sverige sådant här händer, vi borde inte bli så förvånade - i så fall snarare förvånade över att det tagit så lång tid innan det hänt - över det. Att det också gynnar de främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska grupperingar som finns här i landet behöver jag väl inte ens kommentera känner jag, nu är det hur lätt som helst för dem att ragga nya medlemmar - genom att hänvisa till vår rädsla. Jag tror nog att vi ska vara mer rädda över detta fenomen än för att någon har sprängt sig själv till döds. Jag upprörs över att jag på facebook ser människor som hänvisar till Jimmie Åkesson som om han vore en gud. Människor som vill utrota allt vad muslimer heter, människor som inte fattar att terrordåd överallt i världen inte genomförs av religioner utan av människor som går till ytterligheter, människor som är fyllda av hat och inte av religion. Det är inte "alla såna där muslimer" som gör sådant här - de är lika arga och frustrerade som vi (eller ännu mer eftersom de får skulden) trots att den här typen av dåd är mycket vanligare i deras hemländer, i deras städer - där en stor del av befolkningen är muslimer och trots det drabbas av sådant här. Islam är inte liktydigt med terrorism, ej heller buddhism, hinduism, kristendom och judendom (eller andra, mindre, religioner). Terrorism får aldrig, jag upprepar aldrig, likställas med religion. Terroristdåd utförs förvisso, ibland,  i "religionens namn" men har aldrig något egentligen samband med det som religion faktiskt handlar om).

Åter till min redogörelse av söndagen:

Vi spenderade några timmar i stan, försökte hitta en toalett någonstans med fick gå runt i flera timmar (eller i alla fall kanske 10-15 minuter - vilket är mer än tillräckligt när man behöver gå på toa - innan vi slutligen hittade ett gäng på NK. (När försvann skyltarna???). Jag vinkade sedan av flickorna som ju kom med bussen och dundrade vidare mot Panduro (vi var där på lördagen, men jag insåg ju att mina vänner inte hade någon större lust att spendera hela dagen där, så jag höll tillbaka min känsla av att befinna mig i himmelriket på jorden) där jag fick en dunderinsulinkänning och var tvungen att käka upp ett och ett halvt paket druvsocker innan jag slutligen kunde fokusera blicken. Därefter gick det dock som smort och jag hann dessutom springa in och få tag på julklappar till kusinerna Nyberg och Sandberg. Jag hann också införskaffa mat till bussfärden och hann i god tid till terminalen. Där tog det slutligen stopp. Såklart. Varken mitt födelsenummer eller bokningsnummer fanns i busschaufförens lilla minidator. Jag fick vänta till sist och efter att chauffören hade ringt till kontoret så fick jag till slut hänga med, jag också. Jag fick ett säte för mig själv och där satt jag sen stadigt tills jag kom - också i god tid faktiskt - till Linköping där tåget hem var försenat. Väl på tåget fick vi veta att vi skulle byta i Mjölby, ett nyare tåg, där de talade om att det var gratis att åka eftersom det var invigning av dessa nya tåg. Jag hade det i bakhuvudet men inte tänkte jag på det när jag steg på och betalade mina 110 kronor. Till Tranås kom jag dock slutligen, sådär en kvart försenad (vilket var bra, för då kom maken precis i tid, där ser man vikten av att inte tala om att man är försenad) och fick komma hem. (Just det, det var ju då jag också fick veta att själva självmordsbombaren var i från Tranås också). Jag tror att det var det som satte spiken i Jinxlådan, för efter det har jag inte märkt någonting mer än att jag trillat ner i mitt lilla deppighetshål. Livet känns sådär härligt meningslöst och jag vill gömma mig i min säng i mörkret. Inte ens julen känns särskilt rolig längre, så då förstår ni kanske...

Tro det om ni vill

...idag ska vi gå på bio igen! Tyvärr inte Harry Potter utan Cornelis. Med två vänner, om de vågar sig på att köra bilen - personligen tror jag inte att det är något problem på den fronten, det var nog värst igår och när jag tittade ut igår kväll så hade det slutat snöa. Well. Oavsett har jag köpt fyra biljetter, så jag hoppas de kommer, annars får jag väl försöka sälja dem till någon snygging på gatan.. (Vilket kanske framförallt kräver att det inte finns några platser kvar). Nåväl, nåväl - det blir det det blir.

Häromdagen tänkte jag på New York och att vi ska åka dit. Jag har saknat den där förväntanskänslan ett tag nu och det har legat i periferin någonstans, men då - alltså när jag tänkte på det - kände jag ett litet pirr i magen efter resan. Skönt det. Hade varit lite surt att ha betalt och fixat allt för att sedan inte komma iväg kan jag känna. (Det är klart vi har avbeställningsskydd osv. men i alla fall - jag har liksom kluddat ner varje dag i min kalender med nedräkning redan). 207 dagar är det kvar.

Två månader till julaftonen

Tro det eller ej. TVÅ månader.

Igår hade jag en väldigt bra dag - jag slipade min (vår) kökssoffa så nu är det bara att måla den också. Eftersom den står i vårt bibliotek så behöver jag nog nästan göra det typ, snart, t.ex. i morgon eftersom vår hyresvärd kommer och ska börja tapetsera sen. Lagom roligt om det blir svarta stänkfläckar på det helvita tapeterna.. Man hade ju förstås kunnat tänka att jag skulle göra det idag, men, såklart var dagen en mycket sämre dag. Det stora problemet är nu att jag sover så vansinnigt illa. Drömmer och drömmer och har panik i drömmen, hyperventilerar (nu vet jag ju inte om jag verkligen gör det eller om det bara känns så) och vaknar, och somnar, och vaknar osv. Insomningen är inte något problem, det brukar gå bra, men sen. Det är nästan så att jag vill låta bli att sova, för att slippa den här oron. Samtidigt gör den ju att jag blir så trött att jag inte orkar. Jag skulle kunna sova dygnet runt tror jag, för jag är aldrig utvilad..

Veckan som kommer så har jag i alla fall en sak att se fram emot, nämligen att jag ska träffa min bästaste Kia. Hon är hemma från storstaden för att hämta sina vinterkläder och då ska vi ta en tur i Jönköping. Göra stan osäker så att säga. Vi ska shoppa. Framförallt ska vi väl förstås umgås, skämta interna skämt och ja, ni vet, bete sig som man bör när man träffar en nära vän. En gång höll vi på att skrämma livet ur en liten tant på Indiska när vi gick och pratade om hur lite pengar vi hade (studenter), hur bra det skulle vara om man rånade en bank och huruvida vi skulle gå dit när det var öppet eller när de stängt. Högt och ljudligt pratade vi såklart - när den lilla tanten kikade fram bakom en klänning kände jag att jag var tvungen att le för att hon skulle förstå att vi var snälla människor.. Hon log lite osäkert tillbaka, så hon var väl inte helt övertygad, men, hon märkte väl i alla fall att det inte stod något om bankrån i tidningarna på ett tag därefter..

...255...

Det blev en "kanonis" (såg ni halvåtta hos mig första veckan den här säsongen, så förstår ni vad jag pratar om) kväll igår. Mycket trevligt. Tyvärr spelade ju HV så jävla dåligt att vi höll på att börja grina redan i första periodpausen, men eftersom maten var god så satt vi kvar och njöt av den. Jag bytte ut stripsen till min hamburgare mot morötter - man kan ju göra det på stora hamburgerkedjor, och då får man tre-fyra minimorötter i en påse - jag satt och gnagde på dessa pinnar hur länge som helst. Alla andra vid bordet hade ätit upp sitt innan jag ens hunnit halvvägs.. Fast det är ju bra att man får rejält med mat, jag klagar absolut inte!

Vi landade här hemma vid sådär tre-fyra i natt. Det ÄR gött att komma hem på natten, det är det faktiskt. Men lite synd är det att vi inte bor kvar i Jönköping, då hade vi haft gångavstånd till vännerna vi var hos igår - men - man kan inte få allt.

Nöjd med kvällen är jag alltså!

Dagens plan

Idag är det dags för vän-mys/fest/umgänge/trevlighet/skoj i stora staden Jönköping. Jorå. Det är grejer det. Först väntar en styling hos frisören (jag ska klippa mig) och sedan ombyte hos ett kompispar för att sedan bege oss till sportbaren för att se hockeyn (HV-Timrå). Därefter väntar kvällen och då kan vad som helst hända... Nja, jag vet inte om det blir vilda headbangs, snarare snack och lite mer snack. Vänskap när den är som bäst helt enkelt!

Nu måste jag dock duscha - även om vi är vänner så kan det hända att de inte njuter av doften av oduschad Åsa. Tro det eller ej.

Todeloooo!

Moahahahaa!

Jag kan tycka att sådana inlägg som jag skriver nedan kan vara lite fåniga, men samtidigt känner jag att det är så typiskt för sd-retorik att jag måste..

Tydligen sticker det i ögonen när man står upp för det man tror på. En diskussion kring demokrati och rasism och icke-rasism osv. på FB igår, resulterade i att jag idag har ett par (de är gifta) mindre på vänlista. Det är ju för all del lite trist - man måste ju kunna tycka olika även om man är vänner, synd att vänskap inte är större än så. (Herregud, min make och jag röstade på helt olika block och det är inte så att vi lämnat in om skilsmässa - uppenbarligen -för det). Jag tycker också det är viktigt att man kan diskutera saker. Jag medger att jag kanske var lite "klapppåhuvudetlillavän", det var jag, och det kan jag ju rakt upp och ner be om ursäkt för, det var inte riktigt meningen att det skulle framstå som det.

För att jag inte ska förlora mig in i dravel och ordbajseri vilket jag har en tendens att göra när det gäller sådana här saker tänker jag istället punkta upp lite olika delar där jag ger min syn på saken, allt diskuterades inte så det är inte diskussionen rakt av så att säga.

- Jag är FÖR demokrati

- Jag är FÖR rösträtt för alla människor

- Jag är FÖR att man respekterar andras åsikter, det betyder dock INTE att jag nödvändigtvis håller med om åsikten, men eftersom vi har åsiktsfrihet i det här landet (och det är ju tur, det är många som inte har det) så får jag ha en annan åsikt.

- Jag är STARKT emot rasism.

- Jag anser (återigen, det är en åsikt, inte en sanning) det vara naivt av anhängare till SD's politik att säga att de inte är rasister. Men det kanske känns lättare att låtsas om att det är så, istället för att stå för det man tycker och därmed också vara "stolt" över sin åsikt, sina val.

- Jag anser att det är fel att döma andra människor utifrån religion, härkomst, sexuell läggning, utseende och utifrån vad andra människor gör fel. Enligt SD-resonemang (och här hårddrar jag det lite, det är jag medveten om, det är inte riktigt såhär extremt) så skulle i så fall även alla svenskar kunna vara ungefär som Sture Bergvall (eller Thomas Quick som han är mer känd som) eftersom vi är svenskar.

- Att, som SD, peka ut en grupp människor som ansvarig för all världens olyckar (muslimer) tycker jag är väldigt fel. Ja. Det finns muslimer som gör väldigt dumma saker, men det finns lika många människor inom alla religioner som gör väldigt dumma saker. Det är dock viktigt att uppmärksamma att det inte är religionen i sig som gör dumma saker. Dumma saker görs alltid, alltid av människor - oavsett religion. Jag tycker det är skrämmande att man får det att framstå som en enskild grupp av religiösa människor är ansvariga för allt, eftersom jag kan se likheter med hur man behandlade judar innan och under andra världskriget.

- Jag tycker också att integrationspolitiken har misslyckats. Det finns stora problem i hur man hanterat flyktingar (eftersom det till största delen är de människor som hamnar i kläm, de har inte kommit hit frivilligt utan har, av olika orsaker flytt hemskheter som vi inte ens kan föreställa oss). Självklart är det jätteviktigt att de som kommer till Sverige ska lära sig svenska - det är ju nyckeln till väldigt mycket, arbete, studier, kommunikation osv. Det betyder inte att de måste BLI svenskar. Vi har både religions- och åsiktsfrihet i Sverige, man får tro på vad man vill och man får tycka ett eller annat.

- Det är fel att säga "ja, men om vi skulle flytta till deras (?) länder (jag skulle tro att det är mellanöstern vi snackar om ) så skulle vi inte få bygga kyrkor! Det kan vara rätt, men å andra sidan finns det redan kyrkor i "deras" länder eftersom inte alla som bor där är muslimer. Å tredje sidan vet jag inte i hur pass stor utsträckning man egentligen bryr sig om det, hur många i ett av världens mest sekulariserade länder går i kyrkan egentligen?

- Jag föreställer mig att om vi var tvungna (för faktiskt, de flesta är tvungna) att fly från Sverige så skulle de svenska traditionerna (som till största delen baseras på kristna högtider och som är värdefulla även om man inte tillber den kristna guden) kring jul, påsk, lucia, pingst, midsommar (nu är ju förstås midsommar inte en i första hand kristen högtid utan är sprungen ur tron på asagudarna), semeldagen, kräftor- och suströmmingsfirande skulle bli långt mycket viktigare än vad de faktiskt är nu. (Jag menar inte att vi inte firar dessa saker, men jag tror inte vi ser betydelsen av dem för oss personligen i så särskilt stor utsträckning eftersom det är så självklart).

- Ja, det kanske är lite klumpigt av Mark Levengood att uttrycka sitt missnöje med de som röstade på SD (eller, ptja, jag vet inte egentligen, man får ju faktiskt tycka vad man vill), men man kan ju kanske förstå att han känner sig lite ledsen för att nästan sex procent av befolkningen tycker att han inte borde få vara här i landet, han är ju både invandrare och homosexuell. Att kalla uttalandet för diskriminerande känns lite, ja, fånigt.

- Sen i största allmänhet kan jag ju tycka att avsluta vänskapsrelationer för att man inte håller med varandra är ganska fånigt det också. Alltså, skriver man någonting i ett öppet forum så kan man inte räkna med att alla som läser ska hålla med och säga "ja, såklart har du rätt", det kan inte vara särskilt svårt att räkna ut. Det känns ganska, hur ska jag säga, signifikativt för SD's retorik att man stoppar huvudet i sanden eller låtsas att man inte hör (eller slänga ut sina FB-vänner för den delen), när man får motargument som man inte kan besvara. Faktum är, att en diskussion i diskussionen var just att det är fånigt med statusrader som säger att man ska ta bort alla vänner som röstade på SD, allt med hänsyn till just demokratin och rätten att ha sin åsikt. Att sen använda sig av exakt samma metod fast åt motsatta hållet känns väl kanske, tja, lite....märkligt. Man kan ju undra vari skillnaden ligger.

Slutligen ska jag också tillägga att personen i fråga inte röstade på SD, det är naturligtvis väldigt bra, men uppenbarligen lockar deras politik väldigt mycket..

I slutändan kanske man kan säga att ja, det är lätt att säga att "alla får tycka vad de vill", så länge alla håller med mig. Det är tråkigt att man slänger iväg sina vänner så lättvindigt, jag har många vänner som inte tycker som jag i många frågor och omvänt, men jag dömer inte dem för det, de är ju mina vänner och jag respekterar och älskar dem oavsett. Det är det vänskap handlar om för mig. Diskussioner är roligt och det gör att man upptäcker olika saker och kanske får man en ny vinkel till livs, som man inte hade förut. Men. Det är tydligen olika det med, och det är klart att det får vara det - "luften är fri".

Till alla mina andra vänner, som röstade på det ni kände var rätt för er och som tål att jag och du kan ha olika åsikter, men också lika, skickar jag en stor och varm kram!

muähhähhähähää

Igår var det en sådär ganska bra dag. (Nåja, jag höll på att få bryt när jag var på apoteket och det var jättelång kö och alla stod och pratade om sin semester med apotekspersonalen så jag blev skitstressad). Men, en kväll i goda vänners lag var bra bot. Jag fick också den äran att testa alkoholfritt vin, både vitt och rött (det var jag som körde nämligen) och insåg att jo, alkoholen gör visst skillnad på smaken. Vi var på en härlig skotsk pub (Pipes of Scotland) som jag trivdes bra på, de hade en miljon sorters öl (och whiskey, men vem bryr sig om whiskey?) så det ska bli roligt att tuta dit en gång när jag inte kör!

Nåväl. Dagen idag har jag varit så trött. Jag orkade inte vakna eller gå upp och jag drömde hemska drömmar. Det var jobbigt. Nu är jag slut. Jag är ledsen och bara blöööö. Peter tittar anklagande på mig när han går förbi med dammsugaren (eller ja, jag vet ju att han inte gör det egentligen, men jag lägger väl mina egna bilder av mig själv på honom och så blir det som det blir).

Idag är det dagen för mitt favorituttryck: helvetesjävlaförbannadeskit!

...285...

Idag känns allting lite lättare. Dock känner jag mig lite speedad, jag vill liksom hinna med så mycket som möjligt så länge det går - och samtidigt tänker jag att NU, NU är det bra igen. Min prattant sa: "och försök att bara ta det lugnt, ungefär som när du har en fysisk skada eller sjukdom, kör inte på i 180 för att det går, utan låt det ta lite tid att återhämta dig". Lätt sagt, svårare gjort. Men jag försöker. 1 timme och 11 minuter har jag t.ex. spenderat i telefon med bästa Kian. Vi skulle bestämma var vi ska äta i morgon när vi ska träffas allihop i Jönköping och utarbeta lite planer för hösten. I slutändan kom vi fram till Twin City eftersom det finns ganska många val av mat och vi har ganska olika smak allihop. Vi kom också fram till att det var få roliga förrätter men å andra sidan bra efterrätter och det är ju toppen!

Det kom förbi två små flickor och sålde jultidningar. De sålde majblommor i våras, då hade jag just köpt en ute på stan. Nu kunde jag gottgöra detta, och köpte två saker - jag kan dock inte säga vad, för jag ska ge bort en av dem i julklapp (kanske den andra också, man vet inte). Jag minns när jag sålde jultidningar, jag var aldrig någon storsäljare - de här två hade fyllt nästan en hel sida (ni vet hur de ser ut) med namn och streck. Jag hoppas de säljer rubbet och får högsta belöning! (Jag fick en genomskinlig freestyle ett år. Den gick sönder efter några månader, men, den var ju jädrigt fräck!).