Jinx

Det började med att jag inte fick tag på någon bussbiljett hem för att bussen var fullbokad samt att vår vän blev sjuk och blev dessutom tvungen att jobba. Det fortsatte med att jag på väg till Linköping för att gå på bussen TILL Stockholm satte mig på ett tåg som blev inställt eftersom någonting hade gått sönder (det tog ungefär en halvtimme för dem att komma på att tåget var så trasigt att de var tvungna att ställa in det), en buss skulle komma en timme senare - självklart kom det ingen buss vid utsatt tid. 20 minuter därefter kom dock bussen, men då var det bara en kvart kvar till nästa tåg (de går med två timmars mellanrum) skulle gå, och det tar betydligt kortare tid att åka tåg, så slutligen kom jag iväg - med tåg!

När vi kom upp till Stockholm skulle vi gå och äta på ett ställe vid S:t Eriksplan. Vår värdinnevän skulle visa vägen. Vår värdinnevän har inget lokalsinne och enda gången hon gått dit själv var i sällskap med andra vänner, så det enda hon hade som riktlinje (utöver kartan från eniro) var en korvkiosk (som vi såg minst två gånger, dock inte samma). Efter att ha ringt sin vän, fattat helt fel och vi gått ungefär åt alla håll utom det rätta, ringt vän igen och slutligen frågat oss fram fick vi äntligen luta oss vid bordet. God mat - som tur var. Väldigt gott, men lite mycket ost. Hem till vännen slutligen, själva det där draghandtaget på min väska går sönder och under natten snarkar jag så att en annan vän inte kan sova (men att jag snarkar är ingen nyhet), jag får halv nackspärr och sover pissdåligt.

Lördag så, vi går ut på stadens gator. Faktiskt har jag inte sådär särskilt mycket minnen av att det hände någonting Jinx-artat utöver att vi aldrig hittade något ställe att äta på där det inte var fullt. Det slutliga valet tog ungefär hundra år på sig att skaffa fram maten, men som tur var, var den god som 17. När vi satt där meddelade vår sjuka och jobbande vän att hon åkte hem för att vila. Vi fortsatte glatt shoppa och som ni förstår kom själva kröningen av Jinxen när vi upptäckte att Polisen spärrat av halva Drottninggatan. Tur i oturen var att vi inte hade hunnit till Indiska som var vår plan, innan det sprängdes. Aftonen spenderade vi sedan på en indisk restaurang där maten var jättetoppen och jag är mycket nöjd med det valet - det var länge sen jag åt indiskt och det är väldigt synd. Jag märker nu när jag skriver om det att mattillfällena var bra, och det är ju skönt, ingen blev matförgiftad i alla fall.

På söndagen upptäckte vi att själva händelsen i verkligheten inte var ett rån, som vi trott, utan ett sprängdåd. Jag och den ena av vännerna var lite krassa och noterade att visst, det är såklart otäckt att sådant händer, men att det vore väldigt naivt att tro att Sverige och Stockholm skulle skonas, vi noterade också att när det sprängdes en bomb i Istanbul nyligen och där flera människor dog så var rapporteringen ganska sparsam i förhållande. (Ni får gärna tycka att jag är korkad och orättvis i mitt jämförande, något sådant har aldrig hänt i Sverige och blablabla. Men. Jag anser, att ju mer uppmärksamhet vi ger åt det, ju mer vi pratar om det, ju mer vi bygger upp en rädsla - för det är precis det som media gör - hos allmänheten som inte är befogad. Genom att GE terrorister, av vilket slag de än må vara, denna uppmärksamhet, ge dem vår rädsla så har de ju  till viss mån lyckats - det är inte det vi vill, eller hur? Tyvärr ser världen ut såhär, det är inte bara i Sverige sådant här händer, vi borde inte bli så förvånade - i så fall snarare förvånade över att det tagit så lång tid innan det hänt - över det. Att det också gynnar de främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska grupperingar som finns här i landet behöver jag väl inte ens kommentera känner jag, nu är det hur lätt som helst för dem att ragga nya medlemmar - genom att hänvisa till vår rädsla. Jag tror nog att vi ska vara mer rädda över detta fenomen än för att någon har sprängt sig själv till döds. Jag upprörs över att jag på facebook ser människor som hänvisar till Jimmie Åkesson som om han vore en gud. Människor som vill utrota allt vad muslimer heter, människor som inte fattar att terrordåd överallt i världen inte genomförs av religioner utan av människor som går till ytterligheter, människor som är fyllda av hat och inte av religion. Det är inte "alla såna där muslimer" som gör sådant här - de är lika arga och frustrerade som vi (eller ännu mer eftersom de får skulden) trots att den här typen av dåd är mycket vanligare i deras hemländer, i deras städer - där en stor del av befolkningen är muslimer och trots det drabbas av sådant här. Islam är inte liktydigt med terrorism, ej heller buddhism, hinduism, kristendom och judendom (eller andra, mindre, religioner). Terrorism får aldrig, jag upprepar aldrig, likställas med religion. Terroristdåd utförs förvisso, ibland,  i "religionens namn" men har aldrig något egentligen samband med det som religion faktiskt handlar om).

Åter till min redogörelse av söndagen:

Vi spenderade några timmar i stan, försökte hitta en toalett någonstans med fick gå runt i flera timmar (eller i alla fall kanske 10-15 minuter - vilket är mer än tillräckligt när man behöver gå på toa - innan vi slutligen hittade ett gäng på NK. (När försvann skyltarna???). Jag vinkade sedan av flickorna som ju kom med bussen och dundrade vidare mot Panduro (vi var där på lördagen, men jag insåg ju att mina vänner inte hade någon större lust att spendera hela dagen där, så jag höll tillbaka min känsla av att befinna mig i himmelriket på jorden) där jag fick en dunderinsulinkänning och var tvungen att käka upp ett och ett halvt paket druvsocker innan jag slutligen kunde fokusera blicken. Därefter gick det dock som smort och jag hann dessutom springa in och få tag på julklappar till kusinerna Nyberg och Sandberg. Jag hann också införskaffa mat till bussfärden och hann i god tid till terminalen. Där tog det slutligen stopp. Såklart. Varken mitt födelsenummer eller bokningsnummer fanns i busschaufförens lilla minidator. Jag fick vänta till sist och efter att chauffören hade ringt till kontoret så fick jag till slut hänga med, jag också. Jag fick ett säte för mig själv och där satt jag sen stadigt tills jag kom - också i god tid faktiskt - till Linköping där tåget hem var försenat. Väl på tåget fick vi veta att vi skulle byta i Mjölby, ett nyare tåg, där de talade om att det var gratis att åka eftersom det var invigning av dessa nya tåg. Jag hade det i bakhuvudet men inte tänkte jag på det när jag steg på och betalade mina 110 kronor. Till Tranås kom jag dock slutligen, sådär en kvart försenad (vilket var bra, för då kom maken precis i tid, där ser man vikten av att inte tala om att man är försenad) och fick komma hem. (Just det, det var ju då jag också fick veta att själva självmordsbombaren var i från Tranås också). Jag tror att det var det som satte spiken i Jinxlådan, för efter det har jag inte märkt någonting mer än att jag trillat ner i mitt lilla deppighetshål. Livet känns sådär härligt meningslöst och jag vill gömma mig i min säng i mörkret. Inte ens julen känns särskilt rolig längre, så då förstår ni kanske...