måndag 5 september 2011

Nytt inlägg

Det är roligt att släktforska men oerhört irriterande när man a/ inte ser vad det står (man kunde ju tro att studier i historia och arkeologi skulle gett vissa kunskaper, speciellt när man skrivit sina uppsatser, men icke så alltså), och b/ inte hittar det man söker efter. Däremellan dock, som sagt, spännande som bara den. Egentligen spelar det inte så stor roll vad man hittar, om det ens hör till den egna forskningen, det är jätteroligt att se och läsa det som finns. Jag hade en liten fördomsfull bild av släktforskare som små grå gubbar, sittande framför gamla dammiga böcker ivrigt hmm:ande. Det är det inte - jag förstår varför man inte börjar förrän man är pensionär, det kräver ju en hel del jobb och jag skulle inte dra mig för att säga att det krävs en viss akademisk kunskap när man håller på. Eller snarare (för jag vill inte vara dryg) så har man stor nytta och glädje av de kunskaper man hämtat på det planet, om man nu gjort det. Man skulle också kunna vända på det och säga att man, om man inte hängt i den akademiska världen tidigare, har väldigt stor nytta av att släktforska. Kanske framförallt i de mer humanistiska delarna.

Nog om detta. Inte för att jag har så mycket annat att skriva - inser jag nu när jag sitter här, men man måste ju variera sig. Alltså så kan jag berätta att slutet närmar sig för Oscar - även känd som det lilla biet - 's bok. Say no more, men ni ska få se en bild på projektet när det är helt klart. Hittills är jag rätt nöjd (!!!!) och det är ju då man ska sluta, annars blir det pannkaka av allt - men - detaljarbetet lämnar en del att önska.

Något annat jag kan berätta? Tja, jag har upptäckt att det är bättre att leva så länge man ligger i sängen och, om inte sover, så halvslumrar, än när man är uppe och vaken. Jag har skrivit det förr: det vore gött om det fanns en knapp! Ställa hjärnan på "OFF" ett tag, så att man kan återhämta sig istället för att tänka, tänka, tänka och klampa över sig själv med stora jättesteg. Jag vet hur och var jag tänker fel, det har jag vetat i många år (eller ja, i alla fall i fem år, typ) men det hjälper inte! Det är ju självklart att jag inget hellre vill än att tänka "rätt", men det är liksom nästan 30 år där jag hela tiden känt att jag inte är tillräcklig, jag har aldrig varit tillräcklig, då är det svårt att helt plötsligt bli tillräcklig - när man samtidigt har det största nederlaget mitt framför ögonen i form av aktivitetsersättning (det snyggare ordet för förtidspension) = beviset för att jag är precis så otillräcklig som jag tänker (och känner) att jag är, jag är precis så misslyckad, precis så värdelös som jag hela tiden vetat om, ergo: de som försöker övertyga mig att jag ska tänka annorlunda har fel, beviset för det är ju uppenbart, nämligen i form av: MIG.

2 kommentarer:

  1. Åsa, jag tycker om dig.
    Jag tycker om de åsikter du för fram och dina berättelser för de berör mig och gör skillnad i mitt liv. Jag skrattar och jag gråter när jag läser det du skriver. Du rör vid mitt innersta.
    Och jag är nog inte ensam om det. Du betyder något för andra. Det är fint. Stor varm kram.

    SvaraRadera
  2. för typ ett o ett halvt år sen argumenterade jag mig nästan blå, nästan exakt ordagrant, för min psykoterapuet (eller hur det stavas) om just detta - fast angående mig. om hur jag var precis så otillräcklig som jag tänkte och kände, att jag var precis så misslyckad, precis så värdelös som jag hela tiden trodde mig ha vetat om.. att de (i just det fallet han) som försökte övertyga mig att jag ska tänka annorlunda har fel, beviset för det var ju uppenbart, nämligen i form av.. just det, MIG..

    jag försöker inte låtsas som om att du inte känner det du gör eller hur illa det faktiskt är och hur orättvist det är att du får uppleva det. MEN, jag vill bara påpeka att (jag tror) att du aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin skulle gått med på att tycka samma sak om mig, när jag var övertygad om att det var så för mig. INTE för att jag är jag, utan för att det bara inte är så.. min personliga åsikt (och jag tror att din är densamma) är att ingen är värdelös eller misslyckad. allra minst bara för att dom tror det själva. det gäller även dig. det enda beviset i form av dig är något helt annorlunda för mig: du är värdefull. jag har rätt.

    det du känner är ett resultat av hur du mår och att du mår shit, det hatar jag. men inte för att det gör dig värdelös eller misslyckad, utan för att i mina ögon förtjänar du allt. för att jag älskar dig. för att jag tror på dig.

    SvaraRadera