Äntligen!

Idag kom väl svaret som alla litteraturnördar och intresserade i allmänhet väntat på:

TOMAS TRANSTRÖMER får årets Nobelpris i litteratur! Detta firar jag här i bloggen med att ge er lite att läsa som passar bra en dag som denna:

STORM

Plötsligt möter vandraren här den gamla 

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets 

                                svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

                                högt över trädet.

**********

Så. Nu är ju frågan vad det egentligen är i det där brevet från Svenska Akademien? Det är uppenbarligen inte priset (12 miljoner vore annars rätt välkommet, det tycker jag..). Kanske är det en inbjudan till Nobelfesten? Fatta hur roligt det vore (och popularpoesi.se är ju ändå en sida som handlar om poesi, ni ser väl sambandet)?!?! Om jag får följa med - och det lär jag ju få, alla politiker får ju ta med sina respektive, det är väl endast kungafamiljen som är restriktiv på det sättet, så ska jag kosta på mig att färga håret på salong (goodbye hårfärg i kartong) och hyra mig en riktigt snygg balklänning (jag tror inte jag kan använda min brudklänning för ändamålet även om den är snygg, dels är den sannolikt alldeles för lite och dels, tja, det är en brudklänning). Kanske man kunde fixa en likadan fast i en annan färg? Inte så dumt. Kanske går jag händelserna en liten aning i förväg, men vad sjutton, drömma kan man ju göra! Ingenting är omöjligt (vilket ju ofta har varit mitt ledord den senaste tiden, som ni säkert noterat.. (OBS! Ironi)).

Förövrigt? Well, not much. Jag fortsätter sträva i Pär Lagerkvist's spår av ångest och regnet öser ner. Dessutom har jag ett skavsår på lilltån. Och så tycker jag att det är alldeles för få (inga) som beställer de rosa (eller valfri färg) banden som jag virkar med mina bara små händer... (Ja. Det är klart det är meningen att ni ska få dåligt samvete). I morgon ska jag klippa mig, jag hoppas att Peter hämtat ut inbjudan då, så jag vet vad jag ska rätta mig efter... :-D

Såhär i nobelpristid..

..är det inte dags att citera en av dem? (nejrå, Englund har inte delgivit mig årets vinnare även om det - förvisso till Peter men ändå - ligger ett brev från svenska akademin på posten och väntar (ytterligare en parentes blir såklart frågan om de numer skickar pengarna direkt med paket?)):


Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!


Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.












..och hur har er dag varit?

Ful

Idag är jag nog fulare än vanligt. Jag blir helt äcklad när jag ser mig i spegeln. Spykänslor liksom. Så fort jag visar mig utomhus är jag fullkomligt övertygad om att alla jag möter tänker "åh herregud vilken ful människa! Fet som en flodhäst och äcklig, ful frisyr och totalt värdelös" (speciellt det sista verkar ju helt rimligt att de tänker om de inte känner mig (ironi)). Någonstans säger en litenlitenlitenlitenlitenpytteliten röst ungefär såhär: "Men hur ofta tänker du så mycket på människor runt omkring dig när du går ut? Orkar du ens bry dig? Och om de nu tänker så, är det egentligen DU som är problemet eller är det de som bryr sig som har problem?". Tyvärr är den lilla rösten ungefär en millimeter hög medan den andra, stora rösten, 100 meter hög. Logiskt att tänka så? Nej. Självklart att det ändå är precis så som jag tänker att det är? Ja.

Det där med att vara nöjd med sig själv är väl, tja, inte min grej...

Man är inte äldre än man gör sig...

Sittande med släktforskningen och så kör man fast så in i bängen! Trött blir jag och min koncentrationsförmåga är ungefär noll och inget så nu överger jag den delen.. Jag ska ju ta det lugnt är det sagt. Tydligen var släktforskningen och trädgårdsarbetet (dvs. trycka ner lite lökar under jorden och sedan vattna) för mycket och återigen sitter jag här och vill bara dö. För vilken gång i ordningen? Ja. Vi behöver inte ens ta upp den frågan..

Som tur är, har jag hittat en bra sida för människor i min ålder och några år till.. Nämligen den här! Som tur är har jag också inhandlat ett gäng faktiska tidningar på second hand för att dra ut alla roliga sidor med beskrivningar och recept.














Jo. 32 år. Säkert.

Nytt inlägg

Det är roligt att släktforska men oerhört irriterande när man a/ inte ser vad det står (man kunde ju tro att studier i historia och arkeologi skulle gett vissa kunskaper, speciellt när man skrivit sina uppsatser, men icke så alltså), och b/ inte hittar det man söker efter. Däremellan dock, som sagt, spännande som bara den. Egentligen spelar det inte så stor roll vad man hittar, om det ens hör till den egna forskningen, det är jätteroligt att se och läsa det som finns. Jag hade en liten fördomsfull bild av släktforskare som små grå gubbar, sittande framför gamla dammiga böcker ivrigt hmm:ande. Det är det inte - jag förstår varför man inte börjar förrän man är pensionär, det kräver ju en hel del jobb och jag skulle inte dra mig för att säga att det krävs en viss akademisk kunskap när man håller på. Eller snarare (för jag vill inte vara dryg) så har man stor nytta och glädje av de kunskaper man hämtat på det planet, om man nu gjort det. Man skulle också kunna vända på det och säga att man, om man inte hängt i den akademiska världen tidigare, har väldigt stor nytta av att släktforska. Kanske framförallt i de mer humanistiska delarna.

Nog om detta. Inte för att jag har så mycket annat att skriva - inser jag nu när jag sitter här, men man måste ju variera sig. Alltså så kan jag berätta att slutet närmar sig för Oscar - även känd som det lilla biet - 's bok. Say no more, men ni ska få se en bild på projektet när det är helt klart. Hittills är jag rätt nöjd (!!!!) och det är ju då man ska sluta, annars blir det pannkaka av allt - men - detaljarbetet lämnar en del att önska.

Något annat jag kan berätta? Tja, jag har upptäckt att det är bättre att leva så länge man ligger i sängen och, om inte sover, så halvslumrar, än när man är uppe och vaken. Jag har skrivit det förr: det vore gött om det fanns en knapp! Ställa hjärnan på "OFF" ett tag, så att man kan återhämta sig istället för att tänka, tänka, tänka och klampa över sig själv med stora jättesteg. Jag vet hur och var jag tänker fel, det har jag vetat i många år (eller ja, i alla fall i fem år, typ) men det hjälper inte! Det är ju självklart att jag inget hellre vill än att tänka "rätt", men det är liksom nästan 30 år där jag hela tiden känt att jag inte är tillräcklig, jag har aldrig varit tillräcklig, då är det svårt att helt plötsligt bli tillräcklig - när man samtidigt har det största nederlaget mitt framför ögonen i form av aktivitetsersättning (det snyggare ordet för förtidspension) = beviset för att jag är precis så otillräcklig som jag tänker (och känner) att jag är, jag är precis så misslyckad, precis så värdelös som jag hela tiden vetat om, ergo: de som försöker övertyga mig att jag ska tänka annorlunda har fel, beviset för det är ju uppenbart, nämligen i form av: MIG.

Ångest

Idag skulle jag ju träna med instruktör. Hejsan hoppsan. Ångest i kvadrat helt plötsligt, drömmar som har spökat, bökat och förstört hela dagen. Jag orkar inte. Så jag avanmälde, jag måste ju få lite vila. Men jag blir s å  t r ö t t på det. Så fort man känner att "ja, nu är jag på g, nu går det ganska bra, vad skönt" så säger det bara swosh och så sitter man där igen, får börja om från ruta -22 och gå uppåt ytterligare en gång. Igen. Och igen. Och igen. Funderar på vad jag gör för fel? Tänker jag inte tillräckligt positivt? Borde jag göra saker ändå, fast jag inte orkar? Är jag bara en looser som använder ångesten som ursäkt för att inte göra något? Har jag inte ångest egentligen? Antränger jag mig inte tillräckligt mycket? Någonting gör jag ju uppenbarligen fel eftersom det händer igen och igen? Eller var det yogan som satte igång massa instängda känslor? Gör jag upp för mycket planer och när jag inte orkar så faller jag platt? (Ja. Ganska troligt det sistnämnda. Jag känner att det har tagits upp en och annan gång med prattanten).

Så idag blir det ingenting. Sängen och en bok. Lite internet. Hoppas att dagen tar slut och att morgondagen blir bättre. Typ.

Nedgång

Humörstatus: på nedgång. Jag är trött, trött, trött. Bra: jag har i alla fall packat tre kartonger tillsammans med boendestödet och varit på en promenad. Eventuellt skiter jag i att göra något mer idag, egentligen har jag ju yoga ikväll men det känns lite ångestladdat på det sätt som det ofta gör för mig, nämligen prestation och måsten. Jag M Å S T E åka dit för om jag inte gör det har jag misslyckats. Igen. Samtidigt: jag har faktiskt varit i gång ganska så bra de senaste dagarna, det har blivit en hel del gjort - det resulterar i att det blir såhär, det vet jag ju. Tänk vad bra det vore om jag kunde försöka fixa lite stabilitet?!? Lite sådär lagom, ha ett schema eller någonting - inte prestera så mycket, göra två saker på en dag och sen är det bra liksom. Och, vilket kanske är det viktigaste, låta bli att göra det där "som jag lika gärna kan göra på en gång". Herregud. Jag är verkligen helt dum i huvudet..

Snart påsklov (för Peter).

Jag har bestämt mig för att hänga på till Etuna. Jag kan ju faktiskt sova där med. Och orkar jag inte, så orkar jag inte. Det var faktiskt länge sen jag mådde såhär dåligt (vilket ju är tur), det är kanske därför det känns dubbelt så jobbigt.. Att starta dagen med två oxascand utan att ångesten ger med sig så mycket mer än för en timme är inte roligt. Fokus blir således att ta det ena steget efter det andra. Om ens det. Jag tänkte att jag kunde köra när vi ska åka - nu tänker jag att jag är glad om jag tar mig ut till bilen. Ständigt undrar jag: hur kan det bli såhär, vad är det som gör att det är såhär, varför blir det så för just mig?

Ja. Man måste få gnälla ibland. Men det är åtminstone bara exakt två månader kvar tills vi åker. We like!

293:e inlägget

Idag har jag ångest. Ångest, ångest och lite mer ångest. Det började liksom redan innan jag klev ur sängen och ja, sen kan man säga att det bara fortsatt. (Kanske tid att ta lite Atarax?) Det värsta med de här dagarna är min oförmåga att göra någonting, att fokuesera, det liksom bara blir hit och dit och lite där och sen också någon annanstans. Ingen ro där inte (men det är ju så med ångest) fastän jag försöker. Ska träna ikväll dock, kanske kan det hjälpa lite - utagerande liksom. Tills dess blir det kanske lite flyttkartonger packade. Eller någonting annat. Eller ingenting.

Rörigt.

Det värsta..

..är kanske egentligen inte att han ska sälja huset (vilket, jag vill bara säga det, han såklart har full rätt att göra och bör göra om han inte vill ha kvar huset - det går ju inte att ha det bara för att vara snäll liksom..) utan det faktum att jag nu känner mig totalt utpumpad och trött och jag vill verkligen inte bo kvar längre. Jag vet att jag lite sådär med jämna mellanrum under vintern har skrivit och tänkt att jag inte vill bo kvar för att det är kallt och trist och mörkt osv. men nu är det liksom en känsla djupt ner i magen som liksom får mig att må illa, må dåligt. Lusten och orken finns inte kvar längre på ett sätt som inte känns så roligt. Glädjen över det fina huset, den fina utsikten, de vackra omgivningarna är borta. Orken att orka är borta. Typ. Jag vill inte ens vara här längre. Bort, bort, bort.

Mjo

...det känns lite bättre idag. Lite mindre ångest.








Om ni undrade.

...272...

Gårdagens inlägg var mitt hundrade. Jag hade tänkt utlysa en tävling, men jag hade ingen bra vinst. Idag har jag dock kommit på en, men jag måste först se om mitt pyssel blir som jag har tänkt, i så fall blir det en tävling. Om inte, ja, då blir det inget. Eller så får ni vinna en bit av det gummiband jag fått av sjukgymnasten för att träna min onda nacke/skulderblad. (Jag förstår att ni hoppas att jag inte ska lyckas med mitt pyssel - moahahahahaa).

Som ni kanske kan ana, så är jag fortsatt speedad. Igår kom jag på idén att jag ska åka Vasaloppet. Realist är jag dock, min form är inte vad den borde (snarare är den på kanske -78), så jag siktar på Tjejvasan 2012 och sen tar jag Vasaloppet 2013. Typ. Jag inser, jag inser verkligen att det kanske är lite att ta i. Mitt boendestöd tyckte att jag skulle fokusera på nuet istället, och jag vet att hon kanske har rätt, men ändå. (Hon tyckte också det var roligt att jag för några veckor sen bara såg allt i svart och knappt orkade ta mig ur sängen). Man skulle ju kunna tänka att det här stadiet eller vad man nu ska säga, är toppen, men jag är inte så säker på det. Visserligen är det ju bra att man får saker och ting gjorda, men det kanske inte är helt optimalt att man har en lista på sjutusen saker som man måste göra dels för att a/det kanske kommer en dag när man är tillbaka i ryggläge och b/man lever i framtiden och inte här och nu. Det här med tre saker om dagen varav en är promenad eller träning och ett krav är en timmes vila. MINST, är ju en bra idé och jag förstår precis varför (t.ex. för att jag inte ska gå in i hårdträning inför Vasaloppet 2013 redan nu). Men fatta vad störigt det är när man har myror i hela kroppen och får råångest så fort man känner att man antingen inte hinner med allt man ska göra, när man känner att man är så trött att man nästan stupar fast man samtidigt är helt speedad inuti och bara måstemåstemåste göra "bara det här" också. Men. Jag är i alla fall duktig och skriver upp tre saker i min kalender för varje dag och sen försöker jag att inte göra mer och jag försöker att vila minst en timme (vilket ju kanske är det allra svåraste). Dessutom skriver jag ner hur dagen har varit helt kort, med bara några ord eller korta meningar.

Som jag skrev i en tråd i ett forum: Jag är som Tom (i Tom och Jerry) när han har dynamit i arslet.

...313...

Idag (eller snarare ikväll) har ju Peter sin polers på besök och nu, efter X antal glas alkoholhaltig dryck så börjar det pratas riktigt man2man-talk! Vem har skjutit störst björn och tagit den största gäddan? (Omvandla detta i författartermer). Det är faktiskt riktigt underhållande att lyssna till ska jag säga. Själv lyssnar jag på "Fiolen min" via Spotify och önskar att min fiol skulle vara lite mer spelbar än vad den är - kanske dags att (återigen) gå till fiollagaren och fråga om det finns någonting att göra eller om man måste byta en stämskruv (jag vet inte ens om det är så man gör). Det vore i alla fall roligt att lira lite folkmusik..

Jag mår inte särskilt mycket bättre, mest av allt vill jag sova och min prattant sa ju att jag skulle vila över helgen. När man är jag, så går det sådär på det stora hela, men jag försöker. Det som jag tycker är det mest obehagliga och som kommit och gått lite den senaste tiden, framförallt har det ökat nu det sista - skakningar/darrningar. Dels har det varit under natten när jag stigit upp för att gå på toa (inte kallskakningar för att det är lite kyligt) då hela jag skakar, nu idag även när jag var ute i trädgården och fotograferade - jag kunde inte hålla händerna stilla (och återigen, nej, inte bara sådär som när man håller en kamera still, jag har tagit tillräckligt många foton för att veta att det är ett nytt fenomen) samt när jag var inne till stan - inte helt ovanligt med ångest i sådana sammanhang såklart, men att jag skakat så mycket och känt mig så "dålig" är verkligen inte någonting som händer ofta. Obehagligt är det. Jag tror att jag nu kommit överens med mig själv om att jag ska ta en serie ECT-behandlingar (det har jag kanske redan skrivit) för att åtminstone komma ur det här värsta. Det ger åtminstone lite styrka att fixa och trixa lite med medicineringen. Förhoppningsvis hjälper det mot ångesten också, det brukar det göra ganska omgående.

Till slut vill jag bara säga. Jag längtar efter att åka till Nueva York. Jo. Det är sant!

...

Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig lika!

Jag sitter och glor under torra träd
och lyss till de hesa skriken.
Jag ligger snart still under tomma träd
och ruttnar bland fågelliken.

- Pär Lagerkvist

Det är en dålig dag

Idag är det en sån där riktigt, riktigt dålig dag. Total avsaknad av allt ork och lust och allt annat. Jag har drömt mardrömmar hela natten och ångesten tog såklart sin plats direkt på morgonen. Det har ju såklart varit ganska okej en ganska lång period nu, så att det kommer ett bakslag är väl kanske inte helt oväntat, även om man varje gång hoppas...

En rolig sak har dock hänt - om precis exakt en vecka ska jag träffa goda vänner inne i staden med stort J(önköping) och det är åtminstone någonting bra att se fram emot. Dessutom är jag snart klar med min virkade midsommarstång - det är inte lång tid kvar till monteringen, sen återstår bara det roligaste: dekorationerna!

**********

Glöm inte bort min tävling!