Att vara en tjockis

Ja. Det låter kanske mer tragiskt än vad det är. Just nu är jag rätt deppig för att jag är så tjock och funderar över varför jag har låtit det bli så, varför jag inte tränar och rör mig tillräckligt, varför jag inte äter lagom osvosvosvosv. Jag försöker också att tänka att det till viss del faktiskt, och det är verkligen en sanning, jag har någonting att skylla på, beror på att jag äter mediciner som har den bieffekten (och hur ofta har man möjlighet att faktiskt skylla på just det?). Jag står och kolla i spegeln och blir ännu mer deppig. Men. Idag hände det någonting som nästan får benämnas som ett fantastiskt genombrott. Jag såg nämligen ett foto på mig själv som Peter tagit när vi var ute och fiskade och jag INSÅG att även om jag såg helt fruktansvärt tjock ut och rentav gräslig i största allmänhet så FÖRSTOD jag att det faktiskt inte är så jag ser ut alltid, att det faktiskt var en ganska osmickrande bild av mig själv, att jag faktiskt ser mer normal ut face2face. Vad säger ni om det? Inte helt fel det, eller hur?

Dessutom så vet jag, egentligen, att oavsett om jag väger 300, 231, 98, 62 eller vad som helst kilo så är jag samma Åsa inuti.

Plötsligt händer det.