Ni ser ju själva hur roligt hästen har åt den här tiden...
Den konstiga delen av mitt liv tycker jag är nu faktiskt. Konstig därför att jag är så, vad ska man kalla det, ostabil? Osäker? Ja, något åt det hållet. Jag älskar ju det här huset, det gör jag, det är jättefint inuti, det är en lagom trädgård och på sommaren är det fint. Grannarna och hyresvärden är bra (undantaget den arga mannen såklart, han är ju mest arg), vi har en båt som vi kan åka iväg ut på sjön med och katterna trivs. Peter trivs också bra. Jag trivs väl också, på ett sätt i alla fall. Det som ständigt gnagt mig, fast jag inte vill erkänna det eftersom det skulle vara ytterligare ett misslyckande (visserligen har jag samlat en hel hög av sådana nu så ett mer eller mindre kanske inte spelar någon roll, men vill man vara smart och snajdig och så, så kan man inte misslyckas. Igen. Notera också gärna att det är just JAG som är misslyckad, ingen annan, inte Peter - han är ju så bra som en människa någonsin kan vara, jag älskar honom mest av allt). Jag känner mig så ensam! Jag saknar lite liv och rörelse, jag saknar det där att kunna gå iväg någonstans som man känner för, inte bara den gamla vanliga rundan, jag vill vara lite - friare kanske är rätt ord - att göra det som faller mig in. Spontanitet ni vet. Jag hatar att behöva planera in allting, framför allt för att jag aldrig i förväg kan veta hur jag känner mig just den dagen - kanske har jag inte någon lust/ork att hoppa ur sängen, kanske skulle jag vilja dra iväg till Ödeshög och köpa glass eller någonting annat. Detta är ju genomförbart nu också, problemet är bara att jag just måste planera in det, jag måste köra iväg Peter på morgonen, hem igen eftersom man sällan susar iväg klockan halv åtta - åtta på morgonen och sen, igen, ut på vägen dit vart man nu ska, kanske biblioteket vilket i sin tur måste passas in i Peters schema så att han kan följa med hem. Han kan visserligen vänta, det gör han också, men det är ju svårt att känna sig bekväm i att göra något när man vet att man ska hämta någon. Men jag känner mig skyldig för att jag ens tänker såhär, varför ska jag alltid krångla till allting? Det är väl bra som det är liksom - det är ju inte vinter hela året och Peter har ju lov, då kan jag vara hur spontan jag vill. (Fast då vill jag ju umgås med honom eftersom han är hemma och vi inte behöver stressa och det är ju jätteskönt att ha sällskap). Så konstigt är det alltså. Just i den här delen av livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar