Norges sak är vår (en inte helt ensam rubrik idag).

Jag blir så förbannad när sådant här händer! Det spelar ingen roll vem det är som är den skyldige, det är lika illa oavsett och jag förstår inte vad det är som gör att vi människor inte har möjlighet att acceptera varandra med de skillnader som vi har, oavsett vad det gäller, och som vi alltid kommer att ha. Jag vet att ni vet att jag inte har mycket till övers för de som rör sig i högerkanterna  men jag vet ju också, och jag inser att de måste få tycka som de vill, annars är demokratin i fara och demokrati är oerhört viktigt! En människas rätt till åsikter är extremt viktigt, man kan inte hindra människor från att tycka, tro eller tänka på ett eller annat sätt. Så länge man möter varandra med respekt så är det så det är. Man kan diskutera, argumentera, förklara och berätta vad man tror på och kanske framför allt varför man tror på det sättet, men man kan inte och ska inte gå till anfall. Det går inte att motivera den extremism som finns oavsett vilket håll den kommer ifrån. Protestera? Demonstrera? Ja, absolut, men man kan inte ta sig rätten att gå till anfall mot de som tycker annorlunda, då anfaller man demokratin och det är farligt!

För egen del ger det mig bara en ökad kraft att kämpa för det jag tror på, människans rätt att vara den hon är, människans rätt att göra det hon vill, det hon kan, det hon inte kan, det hon vill tro, det hon vill tänka. Jag blir, vilket jag kan finna märkligt själv, rädd för dessa krafter - det är ju inte särskilt konstigt att man blir det och det förstår jag verkligen - jag blir bara mer övertygad om att kämpa mot dem. Jag vet att de vill få mig att bli rädd och därför blir jag det inte, de ska inte få min rädsla! Vi är alla lika, det spelar ingen roll varifrån vi kommer eller vad vi tycker - vi är människor och som människor kan vi också betrakta varandra och våga mötas, utan att gå till anfall. Man får bli arg, man får skrika, man får ställa sig upp och ryta ifrån, men man får inte ta ifrån andra människor dess tankar och åsikter, det kan inte nog poängteras.

I Bibeln står det: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem". Även om jag inte tror på någon Gud, så tycker jag att detta är någonting väl värt att tänka på och leva efter. Jag försöker göra det, så långt jag kan, och det är verkligen inte alltid lätt men jag gör så gott jag kan.

Eller som Andy Warhol säger: "I think everybody should like everybody".

Apropå kriget

...igår på nyheterna hörde jag en soldat berätta att de nu har möjlighet att skjuta innan de själv blir skjutna. (Jag fattade aldrig riktigt varför,kanske har det med fredsbevarande (fast det är ju inte fred) att göra, men de kunde inte det förut). Jag undrar då: den de skjuter på, har inte han eller hon rätt att också försvara sig eller? Om någon skjuter på mig, då skulle jag bra gärna vilja skjuta tillbaka faktiskt - någon lär ryka, men jag antar att man inte kör varannan i det läget. Summa summarum: även svenskar kan bli skjutna eftersom de själva skjuter.

Själv hoppas jag på att man någon gång får fred i hela världen, gärna samtidigt. Skrota vapen och försök använda munnen.

En sketen onsdag

Nu har jag kommit in i en sån här härligt, låååååg, period. Allt känns bara "bluääähhh". Jag försöker dock fokusera lite på att tillverka saker, saker jag tycker är roligt (dvs. julpyssel, broderier, virkning och stickning) allt i en enda röra. Lite av det, lite av det andra osvosvosv. Det mesta av det där hamnar ju då såklart i min julblogg av naturliga skäl. Utöver detta, så försöker jag så gott det går att göra något husligt arbete varje dag. Idag blev det en tvätt och förhoppningsvis också en liten eld (och då menar jag i pannan, inte i vardagsrummet eller så). När jag surfat klart ska jag försöka ta mig ut på den dagliga promenaden. Jorå. Ni förstår själva vilken munterhet som råder...

Har funderat lite på det här med den dödade svenska soldaten. Jag tycker givetvis, som de flesta andra att krig inte borde få finnas. Såklart. Nu pågår det dock och svenska soldater är ditskickade. Det är såklart riskfyllt, det förstår ju alla. Men (såklart finns det ett "men"). Ett krig innebär också att människor dör, att man faktiskt kan bli ihjälskjuten. Fruktansvärt. Ja. Som fan. Men lite svårt har jag att förstå den uppmärksamhet det får när en svensk soldat blir skjuten till döds. Det är en förhållandevis liten del svenska soldater som skjuts till döds jämfört med många andra. Och återigen. Det är liksom inte så att det är helt orimligt att man dör i strid - det är rent av en ganska stor risk (oavsett nationstillhörighet) just i ett krig och det måste man väl vara medveten om? Jag förstår det inte riktigt, det ska jag erkänna, det är som att media tror att svenska soldater är oskyldiga till allting det är alla de andra som är onda. Riktigt så enkelt är det väl ändå inte?

Well, jag säger det igen, för antagligen kan det missuppfattas - jag är i allra högsta grad motståndare till krig, jag tycker det är fruktansvärt att soldater (oavsett nationalitet) blir ihjälskjutna, jag önskar att det inte vore så, men, som sagt. Det handlar om krig och inte någon slags vapenlös kommunikation (tyvärr).

...264...

Nedan nämnda diskussion om SD har nu resluterat i att motpartens blogg inte går att komma åt för mig.. Jag hade det på känn det kan jag säga och det känns ändå skönt att jag, trots att jag stundtals inte tycker jag har utvecklats mycket sen jag var 20 inser att jag faktiskt har mognat. Sånt är roligt!

I övrigt är väl den insikten ungefär den roligaste här idag. Just nu känns allt bara jobbigt och hopplöst. Har skuttat (nåja) runt huset och tvättat fönstrena på utsidan samt tvättat kökssoffan som nu äntligen ska målas (åtminstone ska jag börja slipa på den litegrann när den torkat efter målartvätten) och det är väl det. Jo, såklart har jag tittat på tre avsnitt av SATC också. Återigen har jag sjunkit ner i hopplöshetens töcken.. Jag ställer mig frågan: varför är det såhär, vad är det som gör att medicineringen inte hjälper mer än vad den gör? Varför ska det vara såhär? Varför kan man inte få veta att det åtminstone inte dippar på det här sättet från en dag till en annan? Jag vet att det inte finns någon som är på topp dygnet runt, så är det ju, och jag kräver inte att det ska vara så för mig heller - men bara lite mjukare vändningar, typ bergochdalbana för barn eller någonting i den stilen.

...286...

Tror ni att jag har fått något svar? Moahahahahahahaaaaa - inte ens ett litet! Egentligen tvekar jag inte så mycket vad gäller det som skrivits, det jag skrev från början har liksom bekräftats när jag läst igenom FK's papper. Det är också ganska tydligt syndrom på just Familjeliv - blir man motbevisad, så råkar man helt enkelt bara komma bort ifrån tråden och/eller så svarar man på ett helt annat inlägg och ja, "glömmer" bort att man ens diskuterade. Man skulle gott kunna tänka sig att kapa bort Familjeliv från sitt liv, utan problem, men eftersom jag hänger i en tråd för deprimerade och diverse andra tillhörande sjukdomar så stannar jag ändå kvar och det är helt omöjligt att inte läsa alla korkade trådar, och jag ska vara ärlig, det kan vara extremt underhållande!

Hittills idag har jag hängt med boendestödet som vanligt. Vi har varit ute på en promenad, totalt den här veckan hittills har jag varit på tre promenader. För er kanske det låter som en piss i Missisippi, men för mig är det ganska stort. Jag ska försöka känna mig lite stolt någon gång. Under denna promenad så kom jag fram till ett beslut angående julen. (En del kanske tycker att jag är lite väl tidigt ute för planläggning av detta firande, men jag tycker att det känns bra att besluta och bestämma och sen veta vad man har att sikta mot - blir det annorlunda och man ändrar sig så är det ju inte som att någonting är skrivet i sten). Det här är min plan:

Julafton: Jag och Peter, Elsa och Flisan hemma i vårt eget hem, med vår egen julgran, vårt egna godisbord, vår egen mat och vår egen glögg och våra egna nötter. Massor av Julmust och kanske en julöl till Peter. Mysigt och varmt, tända ljus, katternas favoritmjukmat (de äter annars mest torrfoder) och Kalle Anka, Karl-Bertil Jonsson och Svensson, Svensson. Julmusik i bakgrunden såklart.

Juldagen: Min mamma och mina syskon (under förutsättning att syskonen tagit sig hem och inte hunnit åka tillbaka igen) kommer till oss, käkar överbliven julmat (julmat blir alltid över), spelar ett spel eller två, kollar in någon juldagsfilm på TV, käkar godis och kakor och dricker mer glögg och julmust.

Annandagen: Vi åker till Eskilstuna och käkar kalkonmiddag hos Peters föräldrar tillsammans med svägerska och svågrar och barn, barnen blir glada för att de får fler julklappar trots att julaftonen är över, vi får god mat och umgås glatt med alla familjemedlemmar. Jag tror att det också kan bli en del fika och godis. För säkerhetsskull tar vid med extra julmust. Därefter stannar vi ett par dagar innan vi åker hem igen och tar oss an förberedelserna inför Nyårsaftonen.

Detta är alltså min plan. Min make får väl göra vad han vill, men såhär tänker jag göra.

Julfirande är ju ett fenomen utan dess like. Man ska göra allt på ett sätt (det är jag själv en stor anhängare av) och man måste alltid vara tillsammans med andra (gärna så många släktmedlemmar som möjligt) vilket jag inte är en lika stor anhängare av. Om man säger att man bara vill fira jul med sin man och sina katter ser folk rent skräckslagna ut och frågar om resten av familjen bor utomlands eller om man är osams (det kan hända att jag överdriver lite). Men faktiskt. Ju mer jag har tänkt på det så har jag insett att det faktiskt inte är så att man prompt måste träffas just på julafton - det finns 364 andra dagar på året, som faktiskt är lika värdefulla och som är precis lika bra till att träffas på. Herregud, det är ju inte precis som vi ska flyga till månen.. (Mina syskon skulle kanske just nu tänka "men gud, har hon slagit i huvudet, fått en ny personlighet??? Men, ni kan vara lugna, jag tänker inte frångå traditionerna på det sättet, det ska minsann fixas marsipanfigurer även om ingen äter upp dom, likaså ischoklad - allt är precis som vanligt, bara det att de medverkande bara är fyra - varav två katter).

...287...

Jag återkommer ofta till det här i bloggen har jag märkt, men, FATTAR ni hur fort tiden går??? Det är obegripligt - och det är redan september!

Idag är en dålig dag, jag orkade inte gå upp och när jag väl gick upp orkade jag inte göra någon mat, fast till slut fixade jag kaffe och mackor. Sen har jag suttit här. Jag skulle förstås kunnat ligga kvar fortfarande, men det gör jag ju inte, så det är ju bra. Jag har debatterat inne på Familjeliv litegrann. Det är alltid roligt, man märker ju att det finns en viss jargong där, antingen håller man med den som startat tråden eller så gör man det inte, och gör man det inte så ligger man risigt till! Det kan också vara det omvända, dvs. trådstartaren ligger risigt till för att han/hon startat en tråd som alla blir irriterade på och talar trådstartaren till rätta. Det man kan vara säker på är att man alltid kommer att få mothugg!

Dagens diskussion (eller ja, den jag var inne i, det finns ju ungefär en miljon) handlade om sjukersättning och hur dåligt det blivit med alliansen osvosvosv. Själv har jag ju fått uppfattningen att det här systemet är bra mycket bättre än det med sjukpensionen. Jag blev ju utförsäkrad vid årsskiftet och det var ju en ganska seg väntan på att få veta om jag fortfarande var tillräckligt sjuk för att få bli frisk i min egen takt eller om jag var tillräckligt frisk för att börja jobba. (Ja, jag vet att jag är lite kategorisk). Resultatet blev alltså sjukersättning till 100% och det beslutet är giltigt i tre år. Under dessa tre åren kan det ju hända att jag blir frisk(are) och har möjlighet att gå ut i arbete, deltid, halvtid eller heltid och behålla en viss del av sjukersättningen (naturligtvis inte om jag jobbar 100%). Efter dessa tre år ( januari 2013) görs en ny bedömning och så vidare. Tydligen har jag fattat allting fel, det är nämligen så att jag inte alls har dessa möjligheter utan att jag kommer antingen bli helt utförsäkrad (igen?) 2012 och därefter kommer jag att antingen bli tvungen att jobba heltid direkt eller så kommer jag bli sjukpensionär på heltid och för alltid. Det kan ju för all del tänkas att Försäkringskassan, min prattant och min läkare har helt fel, den möjligheten finns ju oavsett vad det handlar om, men har jag verkligen missuppfattat allting? Jag trodde nämligen att det var tvärtom - med de tidigare reglerna blev man sjukpensionär och sedan var man det, oavsett om man blev frisk senare i livet. Har jag missuppfattat alltihop?? Är all information jag fått helt felaktig?

För övrigt tror jag att många har svårt att skilja på sjukersättning och sjukpenning/sjukskrivning.