Hur svårt kan det va?

Apropå mitt föregående inlägg så kan jag efter eftermiddagen/kvällens handelstripp tala om att det verkar som att folk är lite korkade. MAN SYNS INTE NÄR MAN HAR MÖRKA KLÄDER I MÖRKRET! Jag kan inte räkna de tillfällen då jag hade kunnat köra på någon under denna korta lilla tripp och jag förstår verkligen inte att man är så korkad! Jag tycker att barnvagnsägare ofta är bättre på detta men nej, idag såg jag en som var helt dold (föräldern hade såklart ingen reflex heller). Hundägare är en annan kategori som brukar vara hyfsat bra på att ha reflexer på sina små sötingar men även där stötte jag på motstånd under färden. Jag tror jag ska lägga en peng på att trycka upp lite klistermärken och affischer som jag kan sätta upp runtom i staden.

Människor är korkade.

När jag var barn!

Jag säger nog såhär ungefär tretton gånger i veckan. Minst. Idag handlar det om lite otäckheter faktiskt:

Jag skulle iväg och ta blodprov nu på morgonen och i samband med det skjutsa Peter till jobbet. Vi bor ganska nära en skola, låg och kanske mellanstadiet, och där var det helt fullt med bilar som ställde sig både till höger och vänster av själva vägen och släppte av sina ungar. Nå, tänker man, kanske har de långt till skolan - MEN - det fanns också en skolbuss där de barn som har långt kom med och den stod på bussparkeringen som finns just där för att barnen inte ska behöva springa över vägen. Jag undrar: vad hände med att gå/cykla till skolan? Alltså, det är ju inte som att de som går i skolan här kan ha särskilt lång väg dit (och om de har det så får de ju, som skrivet, åka buss)? Eller är två kilometer (som jag tror var någon slags gräns - men jag kan ju minnas fel - när jag gick på lågstadiet, sen fick man ju cykla om man inte bodde ännu längre bort, typ, Bjurbäck eller Sandhem) för långt att gå för de små liven? Det kan det ju omöjligt vara! Mina föräldrar hade aldrig i livet kört mig till skolan, inte ens om de skulle iväg med bilen och körde förbi skolan fick jag skjuts, det var apostlahästarna eller cykeln som gällde och jag har inte dött av det! Jag pratade med mitt BST om detta fenomen nu när vi var ute på en lite promenad och han höll med mig och han kom med ytterligare en fundering: Är inte de flesta på jobbet vid åtta? Inte alla givetvis, en del jobbar skift eller på schema, men många börjar ju jobba vid 7-8 på morgonen och då tänker jag att man kanske vill komma i tid också och inte 10-20 minuter försent. Han sa också att han, om han hade frågat i sin ungdom så hade han väl fått skjuts, men då hade han ju varit på skolan vid 7-tiden på morgonen och hur kul vore det? Vi kom också fram till att skjutsen är en björntjänst eftersom barnen inte lär sig trafikregler på samma sätt, att barn antagligen är mer försiktiga om de först får gå själva till skolan och senare också cykla. Självklart kan det hända olyckor, det kan det alltid, men risken är ju lika stor, kanske t.o.m större när man hivar av ungarna på fel sida vägen och de springer över densamma utan att se sig för..

Del två i historien kom när jag hunnit fram till gymnasiet och skulle släppa av den hårt arbetande läraren. Tror någon att eleverna som strömmade mot ingången berördes av att det kom bilar? Icke sa nicke, de gick och cyklade som om hela vägen och världen var deras, alla andra fordon bedöms tydligen skulla (dialektalt uttryck?) tvärnita och köra in i refuger för att släppa fram ungdomarna. Okej om det funnits ett övergångsställe, det vore ju det optimala men det ligger lite längre bort (från infarten) i anknytning till cykelparkeringen (inte helt ologiskt) och givetvis är det inte några hundra meter vi talar om utan kanske tio på sin höjd, så att gå den lilla biten - för där har ju faktiskt fotgängare och cyklister företräde - vore väl inte alltför jobbigt kan man tänka, lite extra motion bara. Det är som att en bil (röd dessutom, den syns liksom rätt väl) är helt osynlig, hörs inte, syns inte, finns inte..

Kanske börjar det bli dags för den gamla hederliga skyltningen "Barn är mjuka, bilar är hårda" men med betoningen på den sista delen. Den skulle kunna sitta längst fram i alla skolor från årskurs ett till tredje året på gymnasiet. Den är ju faktiskt bra även i högre klasser då man, när man börjar övningsköra, kan ta emot hela budskapet på den skylten, det är ju en rejäl vinst! Under den skylten tycker jag att det ska finnas en till, nämligen: Använd reflexer! Alla som läst den här bloggen ett tag vet att reflex-frågan är viktig för mig, reflexer borde vara gratis, det är en mycket bra livförsäkring. Faktum är att jag t.o.m. tänkte på det när vi var i NY, på kvällen blev det ju helmörkt och taxi-bilarna bara svischade förbi men jag hade ju inte tänkt på att ta med några eftersom det ju var sommar, det ska jag dock minnas till nästa gång. Detta gäller givetvis inte bara skolelever utan alla från 0(barnvagnar brukar kunna vara välförsedda) - 110 år (är man ännu äldre ska man givetvis ha reflex även då, men man kanske inte är lika mycket i farten vid det laget). Kom ihåg att reflexer är färskvara och använd dem bara i max två år och investera därefter i nya. Reflexvästar är ju väldigt praktiska tycker jag själv, jag brukar också komplettera alternativt bara använda snap-on-varianten som ju kan användas runt armarna och runt fotlederna. Det finns ibland reflexmärken som man kan klistra på kläder (eller barnvagnar) och det är ju jättepraktiskt, vinterkläder har man ju hela vintern då det är som mörkast och då gör det mindre om man råkat glömma de andra reflexerna. Tänkt dock på att klistra dem både på rygg och framsida så syns du från båda håll!

"Sätt reflexer på dina pjäxer"

Efterlysning:

- mina hörlurar till ajjfånen. Jag antar att de ligger på något smart ställe som allt annat som försvinner brukar göra så om du vet att du är bra på att hitta sådana smarta ställen - hojta gärna och ge mig förslag!!

- nya, roliga, bloggar. En del av de bloggar jag läser har lagt ner sig och det är tråkigt tycker jag och därför vore det roligt att hitta någon eller några nya och bra!

Själv tänkte jag ta mig en dusch och försöka mig på en promenad till staden, biblioteket och lämna böcker och kanske försöka hitta lite gamla kakformar. Men jag får se, just nu känns bara promenaden som tillräcklig för ungefär fem år framåt. Igår tänkte jag på att det måste hända någonting som gör att jag kan få må lite bättre någon gång snart. Jag klarar inte av att ha det så här, ska jag bara gå här och vänta och vänta, månad ut och månad in på att det vänder? Jag blir tokig, det känns som inte värt det. Ska ta upp det med prattanten på torsdag, det måste ju gå att göra någonting?

Saker man funderar över ibland:

- Jag ser ibland på programmet "Gränsbevakarna" som handlar om gränsbevakarna på flygplatser i Australien. I alla program tror jag det är minst en person/ett sällskap som har extremt svårt att förstå att mat betyder mat och allt som man stoppar i munnen. De kan liksom inte fatta att de inte får ta med alla sina matpaket - framförallt de där de kan finnas frö och insekter - in. Det är aldrig deras fel att de inte fattat utan alltid alla andras. Hur svårt kan det vara? Själv tycker jag passkontroll och sådant som man måste igenom när man reser utomlands är ganska läskigt och jag skulle ju absolut inte ställa mig och tjafsa med en gränskontrollant/tulltjänsteman även om jag kanske skulle tycka det vore trist att jag inte fick ta med någonting som var förbjudet, men det är ju jag som resenär som har ansvaret för min packning och mina eventuella misstag, det kan jag knappast klandra den personal som bara gör sitt jobb..

- Varför är Zlatan föremål för sådan beundran? Jag har aldrig fattat det. Jag är inte någon extrem fotbollssupporter, kollar hellre på hockey, men det jag har sett av hans spel är inte precis exceptionellt, han springer ju knappt! EM-kvalet mot Holland häromdagen var han ju inte med och Sverige vann som bekant den matchen. Kommentatorerna pratade om att laget vunnit fler matcher utan Zlatan. Exakt. Kanske lite reflektion vore på sin plats där? Alltså, han är säkert en skicklig spelare, annars hade han väl inte tjänat så mycket som han gör och varit så eftertraktad men uppenbarligen så klarar sig det Svenska landslaget väldigt bra utan honom så varför ska han vara med?

- Varför man inte kommer ihåg det man hade tänkt skriva att man funderade över när man väl får tummen ur och skriver det inlägg som man tänkt på under en tid...

Teven.

Kan någon människa tala om för mig vad som hände med TV-utbudet? Jag kommer låta gammal och grinig nu, men, var det inte bättre förr?? När det inte fanns så många kanaler och play-funktioner på nätet? Jag tänker: på den tiden (och det är faktiskt inte länge sen, jag har ju upplevt den blinkande pilen uppe i hörnet när det bara fanns två kanaler och då var man tvungen att resa på sig och gå fram till tv:n för att byta kanal. Exempelvis) så var man ju tvungen att göra saker med kvalitet, man var tvungen att ha bra program och bra filmer. Fattar ni vad jag menar? Det är liksom, tja, om man har tur ETT program per kväll som man verkligen, verkligen vill se. Och ännu värre tycker jag det är på helgerna, då är det liksom ingenting.. (Eller, nu ljuger jag, för det är ju Starke Man klockan 21 och det tycker jag är roligt). I övrigt alltså väldigt lite. Jag längtar tills man uppfinner tidsmaskinen så att jag kan åka tillbaka till TV:ns storhetstid och titta på Notknäckarna, Lennart Hyland, Gäster med gester (nej, den version vi ser idag är INTE samma sak), Goda Grannar, Varuhuset, Ordentliga julkalendrar och Sportnytt med ett blinkande, pixligt R när det blev mål.. Det var tider det, vill jag lova!

Idag var vi ju annars på Kak- och Glassbuffé, jag har aldrig varit på sånt tidigare men det var mycket trevligt och väldigt gott! Glassen var ju himmelrike och kakorna gick inte direkt av för hackor de heller. Dessutom var det en jättefin miljö, fin natur och mysigt ställe. Det jag sett fram mest emot (förutom glassen) var ostkakan och den var verkligen toppen! Tyvärr var den så toppen att den liksom blev ett lock och efter det kunde jag inte njuta av de kakor jag hade kvar (man borde sparat den till sist, helt enkelt, det fanns så mycket gott..), men, självklart - jag skulle lätt åka dit igen, man är ju dum på det sättet!

Julen

Jag gillar ju julen. Dock - jag känner lite att det är för tidigt att börja engagera sig i det just nu, men, jag satt ändå och funderade på vilket färgtema jag (eller tja, vi) ska ha i år. Förra året var ju klassisk jul a la Ingmar Bergman. Vitt och blått kanske? Jag köpte änglar som jag ska pryda med lite pärlor, på Panduro, dessutom blommor som egentligen, enligt samma princip, lika gärna kan vara snöflingor. Detta var en parentes. Jag satt alltså här och skämdes (ja, det gjorde jag faktiskt) för att jag redan börjat tänka på julen, samtidigt som jag drog ut inspirerande tips ur mina jultidningar så att jag kan slänga iväg högen och bara spara det bästa (jag har kommit längre i organisationen av pysselrummet än vad ni kanske tror), ringde det på dörren. Gissa vad? Jultidningsförsäljare - en söt lite kille som hade sällskap av två coola polare på cykel. Jag drabbas av det dåliga samvetet när jultidningsförsäljare kommer, för jag vet ju hur det själv var när man släpade runt på tidningarna och hoppades på att man skulle komma i närheten av de riktigt häftiga premierna och sedan få en genomskinlig free-style (det är, om ni är unga och inte vet, en dåtidens iPod, Mp3-spelare fast för kasettband (och dem ska vi inte ens gå in på, det var före dator och internet - jo, det har funnits en sådan tid)), så därför köpte jag faktiskt av honom - sopsorteringspåsar och en stick-bok.

Nu har det börjat åska här, så jag tror jag gör bäst i att sluta skriva här.

Ärthjärnan

Jag hade egentligen inte tänkt lägga mer tid på honom, det är han inte värd, men, jag har kollat lite i tråden på flashback som nämnts i media, om varför ärthjärnan är en hjälte. Jag måste säga att hittills så är jag tacksam över att de som tycker det verkar ha besticken någon helt annanstans än i lådan, på det sättet är det inte någon större risk att de tillfogar så mycket skada, de vet inte vad det är de säger nämligen. De förstår inte bättre. Att tänka i termer av "om jag gör så, så kommer den göra si och då blir det annorlunda". De kan bara tänka rakt fram. Man får väl vara "glad" för det lilla. Typ.

Annars?

En riktig skitdag. Av allt att döma blir väl livet sådant ett tag nu. Vem orkar bry sig? Allt känns tungt och värdelöst och Peter har dessutom ont i ryggen, så vi kan inte åka till Liseberg som det var tänkt (fast det är ju såklart bättre om han blir bra först, så att det inte blir whiplash, det tycker jag, även om det är synd såklart) och det finns ingenting att se på tv. Jag vet att jag inte borde klaga, men det gör jag ändå, jag tycker verkligen att det är överjävligt pissigt. Funderar på lobotomi?

Så var det då dags för ett litet inlägg..

Jag har väl inget att rapportera egentligen, mest funderingar..

Fundering ett: hur ska jag göra med väggprydnaderna? Jag har inte satt upp några eftersom det kändes som en bra idé att först bo in sig lite, men nu börjar det bli dags känner jag. Ska iväg om någon timme för att hämta upp de 12 månadsplanscherna som jag lyckats få till mina via Tranås loppis på ansiktsboken.

Fundering två: det börjar bli dags att fundera över vilka bilder vi ska framkalla, det blev ju en hel del fotograferat men man sitter ju sällan och bläddrar igenom alla sina bilder (speciellt inte när det handlar om kanske 2000 bilder) när man ska visa dem. Inspirerad av Katten (jag rekomenderar verkligen att ni kollar igenom albumet, det här är en tjej som kan fotografera!) funderar jag på om jag inte borde försöka göra en snygg fotobok av en del av bilderna i alla fall.

Fundering tre: är egentligen inte så mycket av en fundering, det är mer ett konstaterande som går ut på att jag ska ta en promenad runt staden (det låter längre än vad det faktiskt är) i dag - funderingen kan väl sägas vara att jag ska bestämma när detta ska ske.

Fundering fyra: hur och när ska jag organisera pysselrummet. Det här är det enda rum som inte är färdigt eftersom jag inte får ihop någon bra organisation. Inte för att jag satsat all min kraft och energi på detta projekt, men, jag har väldigt mycket grejer (och så ska jag ju till Panduro om en vecka drygt). Det kanske rent av är bättre att vänta tills jag varit där så att jag kan rensa ut en del av det gamla och packa in nyheterna? Det är ju onödigt att göra allt två gånger.

Fundering fem: ska jag köpa till programmet "Min släkt" för att organisera upp anteckningar och få lite bättre ordning på mina förfäder? Just nu ser det ut såhär, och då har jag bara börjat:

Inte helt lätt att ha koll på när det blir fler sidor av det här slaget. Visserligen är jag van vid att forska inför uppsatser, det liknar ju lite det här när man pysslar med historia och arkeologi och är en ganska virrig kulturgalning, men ändå, jag inser att det inte blir så lätt i längden..

Fundering sex: folk åker till olika favoritresmål titt som tätt, exempelvis Thailand. Alltså är det väl inte orimligt att vi planerar en ny resa till New York om tre-fyra år? Det är klart man vill se annat också, men vad fasen - New York är alltid New York (och både jag och Peter suckar längtansfullt när vi ser en scen ifrån staden på tv - oavsett vilken scen, det kan t.o.m vara ett mord - och då har vi ändå nyss varit där). Jag vet ju att vi i början av hemkomsten tänkte att det är dags att ta steget vidare i reslivet och satsa på att se andra ställen, men verkligen, det viktiga är ändå att komma till New York igen. DOCK. Och det här är väl så viktigt, vi tänker mer långsiktigt och på det sättet kommer vi kunna spara och samtidigt ta en weekend, en vecka kanske, i andra städer och på andra platser under tiden. Dessutom. Vi ska ju faktiskt åka på charter, och det är ju definitivt en ny erfarenhet (för mig alltså) både i december och under våren då svärfar fyller 70 och planerar en resa för hela bandet.. 

Fundering sju och åtta: är egentligen inte några funderingar utan mer uppmaningar till mig själv: beställ alltiett-grej till Liseberg, samt, sätt upp gardinerna i sovrummet (inkl. strykning och uppläggning - vilket egentligen säger sig självt).

Norges sak är vår (en inte helt ensam rubrik idag).

Jag blir så förbannad när sådant här händer! Det spelar ingen roll vem det är som är den skyldige, det är lika illa oavsett och jag förstår inte vad det är som gör att vi människor inte har möjlighet att acceptera varandra med de skillnader som vi har, oavsett vad det gäller, och som vi alltid kommer att ha. Jag vet att ni vet att jag inte har mycket till övers för de som rör sig i högerkanterna  men jag vet ju också, och jag inser att de måste få tycka som de vill, annars är demokratin i fara och demokrati är oerhört viktigt! En människas rätt till åsikter är extremt viktigt, man kan inte hindra människor från att tycka, tro eller tänka på ett eller annat sätt. Så länge man möter varandra med respekt så är det så det är. Man kan diskutera, argumentera, förklara och berätta vad man tror på och kanske framför allt varför man tror på det sättet, men man kan inte och ska inte gå till anfall. Det går inte att motivera den extremism som finns oavsett vilket håll den kommer ifrån. Protestera? Demonstrera? Ja, absolut, men man kan inte ta sig rätten att gå till anfall mot de som tycker annorlunda, då anfaller man demokratin och det är farligt!

För egen del ger det mig bara en ökad kraft att kämpa för det jag tror på, människans rätt att vara den hon är, människans rätt att göra det hon vill, det hon kan, det hon inte kan, det hon vill tro, det hon vill tänka. Jag blir, vilket jag kan finna märkligt själv, rädd för dessa krafter - det är ju inte särskilt konstigt att man blir det och det förstår jag verkligen - jag blir bara mer övertygad om att kämpa mot dem. Jag vet att de vill få mig att bli rädd och därför blir jag det inte, de ska inte få min rädsla! Vi är alla lika, det spelar ingen roll varifrån vi kommer eller vad vi tycker - vi är människor och som människor kan vi också betrakta varandra och våga mötas, utan att gå till anfall. Man får bli arg, man får skrika, man får ställa sig upp och ryta ifrån, men man får inte ta ifrån andra människor dess tankar och åsikter, det kan inte nog poängteras.

I Bibeln står det: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem". Även om jag inte tror på någon Gud, så tycker jag att detta är någonting väl värt att tänka på och leva efter. Jag försöker göra det, så långt jag kan, och det är verkligen inte alltid lätt men jag gör så gott jag kan.

Eller som Andy Warhol säger: "I think everybody should like everybody".

Vardag

Så var man tillbaka i vardagen då. Det känns både lite märkligt och lite "vanligt". Nu börjar upprustningen av hemmet igen, ordning och reda så småningom får vi väl hoppas, om sådär en månad blir det inflyttningsfest och då är det ju trevligt om vi lyckats få till det ganska så bra. Åtminstone inte har bokhögar på golven och kartonger i hörnen. På torsdag ska jag till Ikea och då kan jag ju i alla fall åtgärda en del av problemen. Katterna har vi också fått hem, det är jätteroligt! De är så söta och charmiga och man verkligen älskar dem (kan man göra annat?). De har till och med inte varit särskilt missnöjda med att de bara får vara inne de här första dagarna, de lägger sig på de vanliga ställena och Flisan står vid matskålen så fort man närmar sig köket (typ så fort man reser sig från vart man än sitter).

Igår var jag och fyllde på matförrådet och en aning tänkte jag på hur vissa saker verkligen skiljer sig från kultur till kultur. Givetvis blir det grova generaliseringar, men ni vet ju att jag vet att det inte nödvändigtvis är en sanning bara för att beteendet existerar.. Jag hade packat kassarna, ställt dem i vagnen och gick mot hissarna för att ta mig ut till parkeringen. Vid hissarna står en herre. sådär 60+ och en kvinna 40+ (de hörde inte ihop dock). Alltså ställer jag mig i den kön. (Eller, det var väl ingen regelrätt kö, men de stod tydligt så att man tänkte att de skulle ta hissen i alla fall). Ingenting händer. Till slut tänker jag att det kanske inte är en kö, framförallt inte när det a/ inte kommer någon hiss och b/ ser att det tydligen redan står en hiss som ingen använder. Alltså halvsmyger jag mig framåt för att se om någon reagerar, men det händer såklart inget mer än att jag kan ta min hiss och åka neråt. På vägen ner inser jag att det är ganska så typiskt svenskt att bara stå där och inte säga någonting, hade jag inte nyss varit i NY så hade jag inte ens funderat på det, men där hade det varit självklart för någon att säga att de inte stod i kön. Inte här alltså. Lite tvära är vi nog, vi svenskar. För övrigt gillar jag kö-systemet i mataffärerna där borta, alla står i en kö och sen skriker expediterna och viftar (ibland personal med skyltar) för att nästa person ska gå till kassan = inget tjafs kring vem som egentligen var först, det spelar ingen roll hur många varor du har, inga gräddfiler till nyöppnade kassor och ingen kan tränga sig före (självklart kan allt detta ändå hända, men det gjorde det inte under våra veckor där). Att man sen dessutom får allt nedpackat av kassörskan är ju praktiskt, men det känns lite märkligt och man vill gärna hjälpa till (fast då ser de ut som man är galen)..

Nu får ni lite bilder:

 Coney Island

 Coney Island

 Atlantic City. Och det här var bara en rad. Och det är bara en liten kopia av Las Vegas. 

 Här var minsann Carrie på bio! 

 Från Governors Island, ganska schysst ställe för att fota själva Manhattan utan att det blir för långt bort..

 Vi testade åtta olika sorters jordnötssmör, favoriterna blev vit choklad, mörk choklad och maple syrup, minst bra var chili-varianten, men den blir nog bra i en gryta.

 Snygg liten dino.

 Två bilder från vårt hotellrum, det var helt okej, bra med kyl och micro och sådär.

Yankee värmer upp.

No need to explain this one.

Klassikern.

(Undrar ni över nästa projekt? Berlin och Paris!)

Klädernas måndag

Jag ska alltså rensa kläder och packa kläder och tvätta kläder!! YES! Det är rätt skönt tycker jag, faktiskt, man har alltid en massa kläder som man inte använder så varför inte? Noterade också att maken hade tagit min hög kläder som jag tänkt packa ner i en av resväskorna när han rensade igår, det var ju förstås lite synd men jag får helt enkelt leta bland säckarna sen. Faktum är ju också det att vi måste ha kläder på oss även innan vi åker, tro det den som vill, så jag betvivlar att allt det skulle legat kvar i väskan...

Apropå väskor så kan jag tala om att det är väldigt lite tid kvar tills vi reser nu. VÄLDIGT. Det är bara den här och nästa vecka. Sen är det dags. Då är resveckan inledd. Helt orimligt - helt otroligt - helt fantastiskt. Och vulkanen fortsätter sova. Jag är dock väldigt glad över att det är en vecka mellan resa och flytt (nästan två faktiskt), jag behöver verkligen vila - jag känner det redan nu och då har vi ändå ganska mycket flyttande kvar.. Det är vid sådana här händelser som jag märker hur skört allting är, även om jag till vardags kanske inte märker det på samma sätt (eller ja, det beror ju på vad för typ av dag det är, bra, dålig, halvbra, piss osv.). Nu blir det så uppenbart. Trycket över bröstet ökar och jag kan inte slappna av. Ever. Det är jobbigt. Och jag blir irriterad på att det är såhär. Samtidigt ska man försöka acceptera det - vilket oftast känns omöjligt eftersom jag inte vill att det ska vara såhär.. Jag borde klara av det här, stressen och packandet och allting. Jag borde verkligen det. Verkligen! Suck och stön.

En positiv sak att avrunda med? Okej. Jag har fått tag på ett bar-bord och stolar till vårat kök! På ansiktsboken är jag med i sådana här små "säljes-grupper" och minsann, minsann, just när vi pratat om att vi skulle ha ett sådant bord i köket (köket är så litet att det liksom inte får plats mer än ett bord för två och eftersom vi inte har ett sådant bord så diskuterade vi bar-varianten) så dök det upp. Det var fler som ville ha det, såklart, men jag tänkte - folk ändrar sig ofta och sådär, och vips, så fick vi det! Perfekt. Jag hoppas det blir bra bara... Det är ju hursomhelst rätt gött att ha någonting att sitta vid och käka frulle när man är nyinflyttad. Vi har tidigare ätit väldigt mycket vid tv:n, men eftersom den nu kommer vara nere i källaren så blir det liksom smidigare att sitta i köket och egentligen så är det rätt mysigt, eftersom vi bor i stan så kommer vi ju få morgontidningen på morgonen också, det gör det hela ännu bättre!

Nu ska jag dyka ner bland kläderna. Igen.

Lass ett och två avklarat

Det kommer nog bli bra i vår nya lya. Det känns så när man är där (bortsett från galningen som brände in med sin bil på parkeringen i rekordfart just när vi var på väg därifrån - där fick jag för att jag beklagade faktumet att gaspedalen inte verkar finnas i Tranås trafikskolebilar) i alla fall. Efter en rundvandring i huset har vi nu kommit fram till följande: i källaren blir det TV-rum. Lite oväntat för oss själva faktiskt, men det blir nog rätt bra. Framtiden kommer kanske att ha en väggmålning i bakfickan - det är cementväggar som är sådär knottriga, ni vet, så det är rätt lätt att fixa till det med lite färg. Hursomhelst. Markplan: kök och vardagsrum som då blir någon slags matrum, ett stort bord med sex stolar, bokhyllor och "finböckerna", kanske korgstolar. Köket är så litet att man bara får plats med ett två-persons-bord, så ett större i vardagsrummet känns rätt viktigt. Övervåningen (där vi fick omtapetserat och det blev toppenbra): ett sovrum och ett arbetsrum samt en toalett på det. Det är allt. Det blir bra mycket mer lägenhet av det när man kan räkna med källaren bara sådär. Jag vet inte om det är så i de andra lägenheterna men det gör ju inte så mycket för vår del, vi har ju den oavsett. Det är lite dåligt att det är ganska mycket hål i väggarna, men, å andra sidan så ska vi ju sätta upp en del grejer så det går ju att täcka över ganska mycket.

Ytterligare en sak som är mindre bra är att kommunen tycker mindre bra om katter som är ute i området och springer. Funderingarna på vad vi ska göra med våra små prinsessor blir ju då såklart ganska stora, men nu har vi kommit fram till att de ska få bli innekatter igen - men att hindra dem från att gå ut om vi sitter på baksidan är ju svårt, men då kan man ju ha koll på dem också, och då går det bra (även enligt kommunen). Sen ska vi köpa ett enormt kattklätterochklovässarträd till dem, då kan de leka där. Bra att det ändå är så stort, då kan de ju leka datten. Om de sedan inte alls trivs så får vi ju ta ställning till det då, vad vi ska göra - de ska ju såklart må så bra det bara går. (En fördel med att låta katterna vara inne är ju förstås att antalet fästingar blir betydligt mindre - det är positivt både för dem och för oss).

Nu ska jag göra något vettigt. Typ kolla om det är något roligt på TV och kanske packa lite prylar i en låda. Eller något sådant.

Auktionsproblematik

Om man säljer saker på exempelvis Tradera så tjänar man några kronor - det är bra, men, man måste anstränga sig så mycket. Alltså, visst, det är ju schysst att casha in lite, men fasen, det där med fotograferandet och att hålla ordning på det, det är rätt drygt. Jag funderar på om jag ska fota och lägga ut fler annonser. Jag är lite ambivalent - å ena sidan kan det ju vara schysst med lite mer i reskassan, men samtidigt är det ju liksom inga storsummor vi snackar om här så egentligen gör det inte så stor skillnad. Och framförallt så är det ju en del annat som vi håller på med just nu. Fast. Om man lägger ut dem så blir man ju, förhoppningsvis också AV med grejerna och det blir alltså mindre att flytta.. Dilemma, dilemma! (Känns lite som ett ganska futtigt problem i jämförelse med exempelvis askmoln och miljöförstöring och fattigdom, men vad fasen..)

Mitt boendestöd var här idag. Det var faktiskt helt okej - det har varit ganska okej de senaste gångerna, kanske för att jag vet att vi ska flytta. Vi satt bara och pratade hela tiden ut, jag kände att det var bra med tanke på hur jag mår just nu. I eftermiddag blir det prattanten och då får vi se vad som blir där. Lite reflektion och respons kan göra det lite lättare kanske. Hoppas jag.

Det viktigaste idag? Att det är tre veckor kvar tills vi tar tåget till Arlanda. Tyvärr har jag glömt tid och sådär, men det lär väl re sig så småningom, jag tror jag beställde sms-biljett. Tror alltså. Jag väljer här att åter nämna citatet om att "genier klarar även kaos", det känns viktigt att bekräfta bristen av ordningssinne :-)

Ännu värre: UNDERGÅNG!!!

Jag har hört att jorden ska gå under i morgon!!! Herregud säger jag, herregud! Hur går det då med resan?? Om det nu är så funderar jag på om inte det betyder att man bränner lite cash på att äta väldigt god mat och väldigt gott godis och så vidare, i afton? Alltså - tänk om man bara försvinner ut i tomma intet och så har man missat någon av Marabous nya chokladsmaker? (För om vi ska vara ärliga - i min värld är godis = choklad och nötcréme) (och kanske citronkola). Eller Ben & Jerrys nya smaker? Eller Ben & Jerrys gamla smaker, en gång till? Visst skulle man kunna bränna lite pengar på kläder eller böcker eller skor eller filmer, men, de har man ju knappast någon glädje av när man gått under. Tur att det är fint väder idag i alla fall, då kan man bättra på brännan som har blivit lite eftersatt nu när vädret varit sämre. Sen ska jag träna också - onödigt kanske, men, det kan ju vara bra med lite muskler i ett läge när allting rasar.

Nu tänker jag att jag inte ska ta ut saker i förskott, så, om det är någon som har tråkigt under Kristi Himmelsfärds-helgen och som har lust att äta lite pizza och kladdkaka så tycker jag ni ska säga till, då får ni nämligen gärna hjälpa till med flytten. Har du/ni dragkrok på bilen är det ännu bättre, då kan vi nämligen minska antalet vändor. Ni kanske tycker att jag är tjatig när det gäller det här med hjälpen, men man måste ju använda sig av lite marknadsföring, det tycker jag. Det skulle kunna hända att jag, istället för kladdkaka, erbjuder choklad-cupcakes med chokladfrosting. Jag gjorde ju det till nyår och jag säger eder - de gick inte av för hackor! Så. Come on! We like to move it, move it, we like to move it, move it!


Vad roligt det måste bli för rymdmänniskorna som kanske läser det här, om liksom själva alla ettor och nollor och koder och allt finns kvar i sajberspäjs, "de fokuserar verkligen på märkliga saker" skulle de (ni) nog säga till varandra. Till er vill jag bara säga: Live long and prosper.

Problem

Frisören var inte särskilt bögig IRL. Dessutom hade han barn. Och han älskade sin trädgård! En riktig trevlig kille (man/gubbe) (och för att göra det klart - trevligheten har inte med den sexuella läggningen att göra, så att ingen tror att jag tycker det är viktigt). Han klippte mig ganska kort. Jag upptäckte också att mitt hår var väldigt ljust i jämförelse med vad det brukar vara och det i hop med frisyren var kanske lite, dassigt. Så jag köpte röd hårfärg och ska bli väldigt modern. Jag har nog färgat håret de senaste 15 åren, rött, brunt, rött och det senaste väldigt mörkt. Så det är väl dags att gå tillbaka till ursprunget tänker jag. Jag kommer nog se ut som en jordgubbe. Tror jag.

Efter frisörbesöket "brände jag" (min älskade make brukar uttrycka sig så) på stan och försökte ivrigt hitta en kjol eller klänning, ganska neutral men ändå fin och lite mindre vardag. Enkelt tänkte jag. En svart eller vit kjol ska man ju i vilket fall kunna hitta. Det gjorde jag inte. Jag hittade svarta långkjolar - jag gillar dem jättemycket, de är jättehärliga och jag skulle lätt kunna köpa flera stycken, men det var ju inte precis just det jag var ute efter. Vita kjolar - nej. Eller, det fanns en tyllkjol, men även om jag ska färga håret rött så har jag ju en gräns för min önskan att förbli ung (egentligen har jag ingen särskilt åldersnoja, men ändå). I övrigt? Blommigt, blommigt och ännu mer blommigt. Jodå, jag gillar det blommig modet, det är härligt med färg och rörelse, men det var just inte det jag var ute efter. Eller, en blommig klänning provade jag (egentligen två men den andra var så otroligt misslyckad och missprydande att jag kasserade den på en sekund) och den var jättefin. Den hade lätt kunnat packas ner och sedan hängas upp och hänga till sig men problemet var att ärmarna:

Jag såg ut som en tysk öl-festivalsservitris, det var bara kringlorna i öronen och ölsejdlarna som fattades!! (Ni kanske ser det framför er...) (bild lånad hos lindex.se)

Så. Nu är jag på internet-jakt istället. Inte för att det precis är lättare att hitta något där, men man kan ju få hem det, prova och skicka tillbaka!

Stavning

Jag har sett att jag de senaste inläggen har stavat lite illa ibland. Det är väl så det blir när man har roligt - jag tror dock att ni ändå har fattat grejen.

Solen är här igen! Och värmen! Me like! Jag funderar just på vad jag ska göra av detta - en promenad känns ju rätt rimlig. Kanske ska jag ta en. Jag tror det blir på egen hand, Peter är nämligen täppt i näsan = i princip näst intill dödssjuk (ni har ju sett reklamen). Jag får väl ta med kameran istället, bättre än inget.

Idag är det alltså 39 dagar kvar tills vi ska iväg. Jag fattar inte, det är ju typ, ingenting. När man satt i höstas och kände att det var 100 år kvar tills avgång så trodde man att den här dagen aldrig skulle komma, även om man visste att det kunde gå ganska så fort. Helt plötsligt känns 39 dagar dock väldigt få med tanke på vad man ska ha gjort innan dess. Flytt = tar en del tid i anspråk, packning, själva flyttandet, städandet av huset. Exempelvis. Sen är det packandet av resväskor = mer tid än man kan tro, när man ska vara iväg i tre veckor känns det som att man kanske bör tänka igenom detta ganska noga. Allra helst ska dessa väskor vara packade redan innan flytten, då behöver man ju inte leta reda på allt som ska ner. Jag ska dessutom till tandläkaren, allra helst träffa boendestöds-teamet i Tranås, vi ska besiktiga bilen och dessutom ska man väl, typ, leva lite däremellan. Pass och sådant får man ju heller inte glömma bort. Notera: packa på ett "bra ställe" som man skriver upp, för att det ofta är de ju så bra så att man ju glömmer bort det själv. En sak till: jag ska sy om lite kläder - långklänningar i all ära, men de är väldigt långa (jag har korta ben) och när man ska gå omkring i en stad så kan det vara skönt att ha dem lite kortare. (Borde nog också försöka hitta några fler trekvarts-leggings).

Well. That's all for now, lovers! Peace!

Livet i Hestra en fredag i maj.

Uuuuhhhäää - i natt har jag drömt mardrömmar. INTE roligt. Verkligen inte. Jag ville inte somna om, men det gjorde jag ju ändå och då bara fortsatte det. Jag får ångest bara av att tänka på det nu, faktiskt. Att man påverkas så mycket är ju knäppt..

En annan sak som jag fått ångest utav är det här med viktminskningsgrejandet. Jag vet att jag inte skulle skriva om det men nu tänker jag skriva för att jag ska berätta att jag inte längre hänger i själva forumet. Och varför? Jo, steget mellan att trilla ner i ätstörningsträsket igen visade sig inte vara så särskilt stort och därför - och här är det braiga - tog jag beslutet (med hjälp av maken) att sluta med det där och gå vidare, äta nyttigt och motionera. HÄLSOSAMT. Man måste ju äta om man ska orka liksom.  Det är inte värt problemen som skulle bli om jag inte slutat - i tid! Det är också sunt, inser jag, att jag tar det här beslutet. Det är ett friskhetstecken som heter duga. Så på det viset är det ganska skönt. Så nu vet ni det.

Igår var det yoga, nästa pass kommer att bli om två veckor och då en halvtimme längre. Nästan två timmar yoga alltså. Det är någon ny variant som handlar om muskler och ligament eller någonting i den stilen. Det heter såklart något snitsigt yoga-namn men det minns ju inte jag. I början var jag ju skeptisk till att passet var 75 minuter långt, nu tycker jag att det ska bli skönt att det blir 1h och 45 minuter. Vi ska kanske göra någon övning med andningen som fokus, jag är ju dålig på att andas (rätt alltså, annars andas jag ju för att få luft), så jag tycker det vore en bra idé. Igår körde vi lite mer meditation än vanligt - det är coolt, men svårt. Å andra sidan så måste man ju börja någonstans. Jag insåg att vår framtida källare kommer att vara perfekt att ha som yoga-ställe! Inget stök, inga katter som stör och stort utrymme. Jag hoppas jag kommer att bli en guru.

I helgen väntar lite flyttstök tänker jag mig. Det är faktiskt inte särskilt många helger kvar innan det är dags, tre närmare bestämt. Jag tänkte ta tag i porslinet, vi kommer inte att ha besök innan dess - as far as I know - så varför ska man släpa runt på femtioelva tallrikar och muggar och bestick osv. undrar jag? Ner i kartongerna bara. Det blir mindre disk på det sättet också, man måste ju liksom diska upp det lilla man har till sitt förfogande och då blir det ju - inte så mycket. Idén verkar helt genialisk ju mer jag tänker på det. Faktiskt.

Jag kom att surfa in på Ullaredsbloggen

..via en annan blogg, jag är ju som kanske en och annan vet, inte något större fan av att dra omkring i helvetets vardagsrum. I vilket fall så hittade jag de här brallorna där:

Frågan jag ställer mig är: VARFÖR?? Alltså, jag är verkligen inget modelejon så det är mycket möjligt att jag inte fattar någonting, men är inte den här typen av byxor ungefär någonting av det fulaste som finns? Jag minns såklart den tidigare blomstringsperioden för modellen - den var inte snyggare då, det kan jag säga. Jag frågar igen: VARFÖR?? Vem har glömt misstaget? Eller är det jag som är uråldrig? (Frågar hon som glatt handlade tillsammans med resten av pensionärerna på torsdagsförmiddagen och köpte hem både ärtsoppa och lutfisk). Nej. Våga vägra fulbyxan (vad ska man förresten ha till? En härlig, lång, klassisk blus?)!

Det här däremot - det är min kopp te:

(Kanske är det därför man ska ha byxorna? Dölja spåren på lår och arsle efter inmundigandet av dessa godsaker?) Mer snygga kakor till folket (och bränn fulbyxorna!!)

Studier

Jag studerar lite då och då olika forum på nätet. Exempelvis Flashback, Nordisk.nu, Politiskt inkorrekt och andra högerextrema ställen (På Flashback diskuteras ju alla möjliga och omöjliga ämnen så att dra alla över en kam ska jag inte göra där). Jag förstår verkligen inte denna extrema hatstämningen! Vad är det som utlöser den mentaliteten, vad är det som gör att man vill hata andra människor, vad hände med empatin? Mitt intresse, om man nu ska kalla det intresse - det känns på något sätt inte helt rätt i sammanhanget, men samtidigt, det är ju ett intressant fenomen, av det här drivs av viljan att försöka förstå dessa människor och deras åsikter. Jag kommer aldrig anamma dem själv, det tillhör liksom inte min natur och jag kommer kämpa mot rasism och nazism i alla dess former så länge jag har ork, men jag vill få ett svar på den stora frågan VARFÖR? Man talar om att raser inte ska blandas, vi kan inte bo på samma ställe för vi har olika hudfärg och religion osvosvosv. Människor och djur är inte av samma ras men vi kan ändå bo tillsammans. Våra katter har inte samma färg, en är randig och en är svart (!!) - de är ändå kompisar. Det är aldrig någon som säger att "nej, hund får du inte ha, det är en helt annan ras än människan så det går inte". Och vi kommer överens med djuren. Det är klart att alla inte gillar katter/hundar/hästar/björnar/älgar/rävar osv. men det är liksom inte så att man vill slänga ut djuren (eller ja - vargarna hänger väl lite löst för somliga, men i övrigt) för att de är djur. Den här argumentationen skulle kunna ta en vändning åt fel håll, inser jag, om jag diskuterar med en rasist/nazist, eftersom de skulle kunna säga att vi ju har afrikanska djur i Sverige också, men vi sätter dem i djurparker, hägnar in dem.. (Say no more, ni ser vart det här går).

Så för att återgå till början - vad är det som får folk att skriva saker som  "börjar på allvar tro att det faktiskt är folk i beslutsställning som vill Sverige illa", "Främst för vetenskapen att deras IQ är väldigt lågt (...)" "(...) fundamentalistiska, khattugande analfabeter" om Somalier. Ärligt talat? Vad är det för värld vi lever i, egentligen? Att en människa inte har fått/haft möjligheten att lära sig läsa - är det ett hinder för att denne ska få leva ett liv i ett land där han eller hon inte riskerar att bli skjuten så fort han eller hon kliver ut genom dörren?

Jag är själv kritisk till en del av den befintliga invandringspolitiken. Någonstans har man liksom tappat greppet. Det är svårt att integreras om man inte ens får möjligheten, exempelvis genom att placeras i betongblock i förorten med massor av andra invandrare som inte heller har integrerats och därför, till exempel, har svårt att kommunicera på svenska. Att hela tiden bli mött av misstänksamhet och förakt är väl inte heller den mest optimala situationen för att ens våga gå ut där i världen utanför, det är tryggare där man befinner sig, man vet vad man får. Och lyckas man få jobb, då är inte det bra heller, då har man ju snott en svensk's jobb och det får man inte göra. Man får heller inte vara arbetslös för då slösar man samhällets resurser. Vad man än gör så är det fel, om man är invandrare. Det blir något slags moment 22 över det hela. Man ska inte synas och inte finnas, men om man ändå finns, så ska man bara finnas där det finns andra som är likadana (vad nu det betyder, det är ju inte precis som att vi svenskar är lika varandra) för om man bor på Östermalm och har en fin bil (som man kanske använt sina egna intjänade pengar på - när man bodde i hemlandet var man kanske läkare med hög lön) fast man "bara" är pizzabagare så använder man antingen a/bidragsfusk eller b/underjordisk verksamhet á la maffian.



Typ.

Maj. Det är MAJ!!

Alltså. Fattar ni? Maj!! Vid varje månadsskifte känner jag att jag upprepar, nästan som ett mantra, "när gick den här tiden"?? Om bara tretton dagar är det en månad kvar tills vi åker. Hajja! En månad (dvs. en och en halv månad just nu). Och idag om en månad börjar vi flytta. Herregud säger jag. Herregud!! Snart är det jul igen. (Jag  är alltså (snart) 32 och inte 92 vilket man kanske kan förledas att tro).

Ikväll ska jag dansa Afro-power. Jag funderar på om jag ska gå vidare i livet och köra lite gym till hösten och komplettera med yoga. Yoga tycker jag är det roligaste, men jag saknar (tro det om ni vill, för det var just det här som jag tyckte var bra från början) att inte kunna gå när jag har lust. Jag har ju hela dagarna till mitt förfogande och det skulle kännas schysst om jag kunde göra det under dagtid istället, nu när vi ska flytta till storstaden. Då skulle jag kunna ha ett projekt med mitt boendestöd, till exempel. Well. Det är långt till hösten (uppenbarligen inte särskilt, med tanke på bloggstarten) så kanske kan jag vänta ett tag med att bestämma. Men tänka får man ju. Genom att träna på gym skulle jag ju också kunna - rent hypotetiskt alltså - träna i sommar också. Jag vill väldigt gärna känna den där euforin som min vän Katt känner när hon är ute och springer men jag gör verkligen inte det. Promenader - ja. Springa/jogga - så jä--a tråkigt. Oavsett. Beslutet skjuter jag på framtiden. Minst två månader. MINST. (Man behöver faktiskt sommarlov också. Även om man är hemma och är sjukskriven/ersatt).







Maj. Det är verkligen Maj. Shit...