...264...

Nedan nämnda diskussion om SD har nu resluterat i att motpartens blogg inte går att komma åt för mig.. Jag hade det på känn det kan jag säga och det känns ändå skönt att jag, trots att jag stundtals inte tycker jag har utvecklats mycket sen jag var 20 inser att jag faktiskt har mognat. Sånt är roligt!

I övrigt är väl den insikten ungefär den roligaste här idag. Just nu känns allt bara jobbigt och hopplöst. Har skuttat (nåja) runt huset och tvättat fönstrena på utsidan samt tvättat kökssoffan som nu äntligen ska målas (åtminstone ska jag börja slipa på den litegrann när den torkat efter målartvätten) och det är väl det. Jo, såklart har jag tittat på tre avsnitt av SATC också. Återigen har jag sjunkit ner i hopplöshetens töcken.. Jag ställer mig frågan: varför är det såhär, vad är det som gör att medicineringen inte hjälper mer än vad den gör? Varför ska det vara såhär? Varför kan man inte få veta att det åtminstone inte dippar på det här sättet från en dag till en annan? Jag vet att det inte finns någon som är på topp dygnet runt, så är det ju, och jag kräver inte att det ska vara så för mig heller - men bara lite mjukare vändningar, typ bergochdalbana för barn eller någonting i den stilen.