Jag hade egentligen inte tänkt lägga mer tid på honom, det är han inte värd, men, jag har kollat lite i tråden på flashback som nämnts i media, om varför ärthjärnan är en hjälte. Jag måste säga att hittills så är jag tacksam över att de som tycker det verkar ha besticken någon helt annanstans än i lådan, på det sättet är det inte någon större risk att de tillfogar så mycket skada, de vet inte vad det är de säger nämligen. De förstår inte bättre. Att tänka i termer av "om jag gör så, så kommer den göra si och då blir det annorlunda". De kan bara tänka rakt fram. Man får väl vara "glad" för det lilla. Typ.
Annars?
En riktig skitdag. Av allt att döma blir väl livet sådant ett tag nu. Vem orkar bry sig? Allt känns tungt och värdelöst och Peter har dessutom ont i ryggen, så vi kan inte åka till Liseberg som det var tänkt (fast det är ju såklart bättre om han blir bra först, så att det inte blir whiplash, det tycker jag, även om det är synd såklart) och det finns ingenting att se på tv. Jag vet att jag inte borde klaga, men det gör jag ändå, jag tycker verkligen att det är överjävligt pissigt. Funderar på lobotomi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar