Psykologi, val och populär tidsskrift

Det var ambitiöst av mig att sätta igång med bloggandet igen - samtidigt som jag började plugga, uppdateringarna duggar med andra ord inte särskilt tätt (om någon nu missat det). Just nu sitter jag och pluggar, behöver bara ta en paus. Och så skulle jag kolla in på min skolmail, det funkar inte alls. Jag vet inte om det är så för alla eller om det bara är här. Min padda fungerar nämligen inte alltid när det gäller att hitta till diverse sidor (Järbo garn är t.ex.) men surfar jag runt på datorn så fungerar det. Därav en fundering på vad det beror.. Nu fungerar emellertid varken det ena eller andra så då är det ju något annat fel antar jag.

Borde jag kommentera valet? Alltså. Jag antar att skulle göra det egentligen, men jag blev så trött. Det värsta är, tror jag, att det är så många som röstar på SD för att de är missnöjda med övriga partier. De har ingen ideologisk övertygelse alla gånger utan tycker att det är viktigt att de får säga negerboll för att de alltid gjort det. De ser liksom inte konsekvenserna, de kan inte tänka i mer än ett steg. Det är ju jättehemskt att så många är missnöjda, såklart. Men att man kan rösta på ett främlingsfientligt parti av den anledningen känns liksom, galet.. Just nu känner jag bara för att kräkas på alla de som inte tror på människors lika värde. Det är tur att vi i alla fall är 87% som som faktiskt gör det.

Positiv nyhet också - Peters tidning Populär Poesi har blivit nominerad till årets svenska kulturtidskrift! Hur häftigt är det? Jag skulle vilja säga att det är ruskigt häftigt! Så i år ska vi åka till Göteborg och gå på bokmässan för det är där de tillkännager vinnaren och om han då inte var där om de vinner, så vore det ju alldeles för trist. Och så kan vi passa på att fira bröllopsdag en dag också, inte så dumt det heller faktiskt...

Igår kom jag på att jag som belöning för allt detta pluggande, när jag är klar om fyra år (inte ens det, vi kommer ju vara färdiga efter vårterminen så om fyra år hoppas jag att jag har jobb vid det här laget, åtminstone ett vikariat), så ska jag åka till New York i en månad. Typ-ish. Med Peter såklart. Det hoppas jag ska vara en stor morot hela vägen. Just nu är det ju såklart väldigt mycket upp och ner, men varje gång jag kommer till skolan så gillar jag det och jag känner att det känns rätt, allting vi pratar om är intressant och jag vill veta mer. Det jag är mest orolig över är om allt kommer stanna kvar i hjärnan, för jag vill att det ska göra det just för att det är så intressant, men det känns inte alltid som att det kommer göra det. Jag skulle vilja ha liksom post it-lappar att fästa på insidan. Eller kladd. Någonting så att det verkligen fastnar. Jag försöker i alla fall tänka att jag kommer att prata om det här i fyra år, så någonting bör ju sitta kvar i alla fall. Vi läser Educational Psychology nu (eller, boken heter så, själva kursnamnet säger däremot inte så mycket, så det får duga med boknamnet) och det är galet intressant. Mer psykologi till folket!

Möte med gammal kompis...

Nu har den stora käpphästen anlänt. Alla studenter (eller som någonsin studerat) vet vad jag pratar om - CSN.

Tadaaaa!!

Nej. Det är naturligtvis ingen överraskning, jag visste ju att det skulle ske i samma ögonblick som jag visste att jag skulle studera. Men herreguuuuuuud så krångligt det är! Jag har ju tidigare studerat och den senaste gången jag ansökte om studiemedel så blev jag beviljad men det var ungefär samtidigt som väggen, sen gjorde jag ett försök några år senare men då hann jag inte börja innan, tja, det var dags igen. Så nu då. Det går inte att leva på gamla meriter minsann. Nononononooooo.. Det har i n g e n betydelse att de redan har informationen som de ber om en gång till. Det står t.o.m. i brevet att de har informationen, men de vill ändå ha ett uttalande. Igen. Plus att jag ska skicka in ett papper. Igen. Alltså, jag förstår naturligtvis att det är viktigt att hålla koll, man ska inte få bidrag och bidrag samtidigt, man ska också ha klarat sina poäng sen tidigare. Den utbildning det gäller påbörjade jag och fick pengar för, på vårterminen sen hoppade jag (av olika anledningar) av. Naturligtvis meddelade jag CSN detta och tog inte ut mer studiemedel den terminen, alltså, jag gick inte och lyfte CSN-pengar samtidigt som jag jobbade och struntade i att ta poäng. I det fallet hade det varit helt naturligt att jag inte fick några pengar, med all rätt. Nu är det ju inte så, utan jag pluggade och när jag slutade så slutade jag också att ta emot pengar från CSN. Enkelt. (Eller, jag vet ju att det finns människor som faktiskt inte gör så, men jag visste ju att jag kanske (förmodligen) skulle vilja plugga någonting annat i förlängningen så jag vill ju inte slösa pengar i onödan. Och jag skickade in ett intyg vid förra gången jag ansökte om pengar, typ 99% säker, men det kanske har försvunnit sen dess.

Bittert. BITTERT. Och det värsta är naturligtvis att jag inte är säker på att jag faktiskt får några pengar ändå. De kanske har ändrat sig sen sist. Och om det blir så, ja, då går allt åt helvete, då vet jag inte vad jag ska göra. Och också: kan man bli kompis med CSN igen sen, i så fall, typ till nästa termin när jag plockat alla poäng för den här terminen? Eller måste jag ta ett helt års poäng? Eller är det kört för alltid, trots att jag har veckor kvar? (Det kan det ju inte vara?). I så fall kan jag kanske ta ett banklån och säkra upp det här året med eventuellt, det är väl egentligen det alternativet jag har. 9-10 månader, säg 75 000. Det tycker jag de borde gå med på. Banken alltså. Förutsättningarna för att jag ska betala tillbaka dom pengarna ser ju ändå rätt bra ut, även om jag skulle falla tillbaka till min sjukskrivning, eftersom jag hoppas på att det resulterar i ett jobb i slutändan. Det borde gå.

Klart det går. Det löser sig! Jag måste tänka positivt! (Något som nuförtiden inte känns som ett skämt, åtminstone inte alltid). Här kommer Åsa - the teacher from heaven!

Peace!

Studenten som dricker kaffe

Jag har börjat plugga. Det är något jag gjort ett bra tag i mitt liv, innan jag gick in i väggen och blev sjuk vilket nu är sju (7) år sen. Ganska lång tid så eftersom jag inte vill göra saker halvdant gick jag direkt på heltidsstudier - en ganska stor skillnad, för att inte säga E N O R M ! Men en rolig skillnad också även om jag den här veckan jag gått hittills har tappat modet ganska ofta, men det är väl kanske inte särskilt konstigt, vänja sig vid att gå upp på morgonen, umgås med folk, läsa litteratur som inte är skön, tänka och formulera sig. Det är inte helt enkelt. Det som är bäst är dock att jag varje gång jag väl är på en föreläsning eller ett seminarium känner att ja, det känns roligt! Det känns intressant och jag blir motiverad och jag har börjat dricka mycket kaffe igen. Det sistnämnda kanske mindre bra, men ändå, jag har köpt fina kaffekoppar (och små, fina, som man hade förr, innan kaffe blev en dryck som ska drickas halvliter-vis) och det blir så snitsigt att sitta vid köksbordet och pimpla kaffe i en kopp med rosor som dessutom står på ett lika rosigt kaffefat - ni ser det framför er? Bra! För det är jäkligt nice!

Det tristaste med studerandet är att jag hittills har haft svårt (läs: jag har inte alls lyckats komma iväg) att träna, det saknar jag litegrann och det är ju dessutom ett rätt bra sätt att få fart på adrenalinet osv. Men, det får nog vänta tills jag kommit in i rutinerna på riktigt, nu somnar jag ju nästan på väg hem från tåget de dagar jag varit där fram till tre (och jösses vad mycket folk som åker med det där jäkla tåget, det kräver i sig ett eget inlägg så jag får återkomma till det). Som tur är går jag ju till och från stationen och universitetsområdet är ju så stort att man går vilse, så motion lär jag ju få i alla fall.

Nu kom jag på att om någon läser här och denne någon inte har facebook (eller rättare sagt, inte är vän med mig på facebook) så kan jag tala om att det handlar om lärarutbildningen, grundlärare F-3.

Matte och levaxin

Kanske det kan finnas en poäng med att slänga in ett inlägg då och då, när jag nu så sakteliga travat igång med den här bloggen igen. Kom jag på.

I våras började jag att äta medicinen Levaxin för att öka min produktion av sköldkörtelhormon eftersom den varit lite låg. Det här är något som kan påverka en depression och jag tänkte, när frågan om jag ville prova eller inte, att det åtminstone inte kan bli sämre och så körde vi igång. I mitten av sommaren höjde vi dosen med hälften och därefter har det faktiskt gått rejält uppåt! Framförallt på så vis att jag känner att det finns en framtid, att jag faktiskt kan, att jag klarar av saker. Jag har kunskaper och jag är kreativ t.ex. Jag vill göra något med min framtid, med mitt liv, inte bara sitta här och göra ingenting. En overklig känsla, som att någon lyft på ett lock, det känns jättekonstigt men såklart bra! Mitt nuvarande projekt är att gå upp på morgonen. Det är väl kanske svårt i sig, men eftersom jag sovit väldigt länge under flera år så är det inte normalt för mig att vara uppe i mer än 12 timmar, men nu ringer min klocka vid 9 och sen snoozar jag. Idag slog jag rekord och klev upp vid halv tio. Jag är medveten om vilken lyx många skulle se det som, vem vill inte ligga kvar i sängen till 9 en vardag? Men helt enkelt är det faktiskt inte, men det känns bra och jag hinner ju med lite mer saker vilket är bra eftersom mitt andra projekt är:

..

..

..

..

..

..

..

Jag ska göra högskoleprovet! Huruvida jag ska använda mig av resultatet (eller om jag behöver  använda det) eller ej, det vet ju ingen men det kan ju vara bra att ha tänkte jag. Detta har resulterat att jag nu hänger över matteböcker!! Jo. Det är sant, jag har till och med köpt mig en miniräknare och ett rutigt kollegieblock - jag har typ börjat skolan hemma i köket. Än så länge har jag det rätt soft, för det är en grundgenomgång och jag repeterar, men jag tror att jag måste börja ta mig lite längre in i djungeln eftersom matteuppgifterna på ett av de gamla högskoleproven jag plockat fram har en lite högre nivå. Det ska tydligen räcka med/motsvara gymnasiets A-kurs (som väl heter något annat nuförtiden), men jag är då inte säker. Så idag har jag kompletterat min A-bok med en till, fast den mest krävande  boken (naturprogrammet antar jag). Intressant att samma kurs kan vara olika beroende på vilket program man läser... Vi lär väl se hur det går, jag hade 1.3 när jag gjorde det sist (2007) så jag är glad om jag hamnar i närheten, åtminstone inte under 1. Återkommer med resultatet (såvida det inte går åt h-vete alltså, men då vet ni ju det ändå).

På begäran (som det brukar heta)

Eftersom hela två (2) personer noterat att jag inte bloggat så tänkte jag sätta igång igen. Wohoooo - the party has started!! (Samt för att jag själv har saknat det lite, det är så tråkigt att fundera över saker och sen bara eventuellt kunna formulera det i en halvbra statusuppdatering på ansiktsboken). Och för att fira detta ger jag er min favoritscen ur Bridesmaids (en gång till, jag har säkerligen gjort det redan):

Döden

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig  varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.                  Alf Henriksson        Döden är märklig, fast ändå inte. Man vet att den kommer och i just dessa två fall är det väl kanske inte helt oväntat (fast jag tycker att dikten är fin, det är trots allt oväntat när det väl händer). Jag tror att man varje gång tänker på vad man INTE gjort och vad man BORDE ha gjort och får dåligt samvete. Jag tror inte att de som är borta dömer oss särskilt för att vi inte hört av oss, besökt eller vad det nu kan vara vi inte gjort, det är ju inte så mycket man kan göra åt den saken hursomhelst. Jag, lika lite som någon annan, vet vad som händer efter döden, men alla har vi väl någon sorts tanke kring hur det blir. En del tänker att ingenting händer, innan vi föddes var intet så det är väl kanske mest logiskt att ingenting egentligen händer. Fast jag tycker inte om att tänka så även om en del av mig faktiskt gör det, jag har heller ingen tro på att det finns en Gud så den kristna bilden av vad som händer. Det jag hoppas är nog att de vi saknar finns någonstans i någon form, kanske är det i form av alla minnen vi har? Kanske är det minnet av den eller de som vi saknar som gör att vi tror att det är på ena eller andra sättet? Jag föreställer mig t.ex. att min farmor som jag ofta saknar väldigt mycket och som var en så fantastisk människa fortfarande och håller en hand på min axel, för att det var sådan hon var, det är sådan jag minns henne. Hon fanns alltid där.             Sen ibland blir jag arg och vill bara skrika åt döden. Döden SUGER! Jag HATAR döden, den borde inte finnas! Shut up and suck!           Till Tage Farbror Kurt ..och Farmor

701

Det här är mitt 701:a inlägg på den här bloggen tydligen. Kanske är det ett tecken på att jag ska ha kvar den, jag har tänkt lite att jag ändå inte skriver något vettigt och att jag inte har några läsare i mängder precis (en om dagen?) fast nu när jag kom hit och tittade så tänkte jag att jag nog ändå kunde vara roligt - för mig själv om inte annat liksom.

2014 har ju som bekant tågat in, med buller och bång kanske ni fortsätter? Jo, vi hade ju tänkt tillbringa (en del av) nyårsafton på Times Square.. Det gjorde vi inte. Efter att vi rört omkring där när vi skulle på musikalen så kände vi att alla människor där gjorde att vi fick lite bryt och sen läste vi att vi kunde räkna med flera 100000 människor där i krokarna så struntade vi i den planen och hängde på hotellrummet (varifrån vi hade jordens utsikt över Hudson-floden) efter att ha varit och käkat på en restaurang. Jag var fortfarande ganska påverkad av Jet lag:en så jag somnade lite och vaknade till vid  tolvslaget, kollade Times Square på tv (praktiskt, vi såg nog mer än vi gjort om varit där) och sen lite ut genom fönstret och sen somnade jag väl rätt bra igen. Stackars Peter som får hänga med en sovande hög..

2014 är också året då jag ska springa Tjejmilen!! Jag har anmält mig till 75-minutersgruppen vilket jag berättade för mitt boendestöd Jeppe (jag brukar ju inte namnge dom, men nu får ni reda på ett i alla fall) var inte så imponerad och trodde inte att jag skulle klara det - jag trodde boendestöden skulle stödja en lite - så nu har jag ju gett mig fan på att jag ska klara det på 69 minuter. In your face liksom. Igår tränade jag på ett löpband till och med, jag tycker det är rätt strongt av mig - nu är det rätt halt och jag är rätt övertygad om att min vanliga springväg inte är att räkna med, men jag ska kolla runt den och se om det kan funka när det blir lite varmare. Jag tänker inte klaga på snön dock och jag kan såklart springa utomhus, jag har till och med broddar (fast de funkade inte så bra när jag använde dom sist) så jag klarar mig, konditionsträning - oavsett form - är alltid bra!!

Fredag

Om en vecka är vi där! Tänk er det om ni kan!?! Jag kan det knappast..

Idag står det räkningar, löpning och julbord på schemat - samt 'På spåret' såklart. Mer än två timmar käkar ju inte jag julbord i alla fall och eftersom vi bor granne med stället så känns det som att vi kommer klara det galant. I morgon väntar ett besök i Jönköping, eventuellt med två kompisar men det vet jag inte riktigt. Vi ska växla in våra pengar från sparburken - inte så illa resultat kan jag meddela, den vägde 2183 gram och dessa gram är värda ca. 650 dollar. Helt okej.

En annan sak är löst, jag hittade en klänning på Ellos tidigare den här månaden, beställde och fick hem den igår (läs: den kom förra veckan men jag orkade inte hämta den förrän igår) och idag provade jag den. Den är så himla fin! Söt och lite chic. Och jag tror inte jag är för gammal för att ha den :-P Det är en typisk Carrie Bradshaw-klänning, cerise med lite utställd kjol, knälång. Till detta kommer det bli ett par svarta pumps, svarta strumpbyxor och svart bolero (eller någonting i den stilen) och något svartaktigt i håret. Samt lockar. Jag hoppas det ska bli bra.

Förresten kom jag just nu på en sak som vi också ska göra idag och som är en sån där grej som verkligen bör beröras i ett blogginlägg. Vi ska klä julgranen!! Den hämtade jag också igår - den är vit och fin, står i vardagsrummet och vi ska veckla ut den klart när det blir dags.. Jag såg en bild på facebook där de klätt en vit gran som en snögubbe, inte helt fel tycker jag, det är ju en bra idé! Här får det dock bli en sådan nästa år för nu har vi inga sådana attiraljer att använda oss av. Jag ska såklart lägga ut en bild, ni ska få se, när det är klart.

Nu: Räkningarna! Wohoooooooo!!

Julkänslan? Hallåååå...

Alla verkar ju ha julkänsla ser jag i bloggarna jag läser. Jag vet inte vart min har tagit vägen? Verkar vara helt bortblåst, jag vet inte vad det beror på. På onsdag ska jag emellertid baka marsipangodis på skapandet, det kanske ger lite mer feeeeeeling, kul ska det bli i alla fall, och bra för att marsipanen jag köpte för att göra lite blommor på mammas tårta när hon fyllde år kommer att gå åt. 1,5 kg är ju inget man bara äter upp en fredagkväll även om man (som jag) tycker att marsipan är jättegott. I morgon verkar vara sista dagen som man ska skicka iväg julkorten, tror jag, jag har inte skrivit ett enda än men jag tänkte göra det idag - mina egenhändigt gjorda har jag dock inte så många av så det ska jag endast skicka till väl utvalda personer (så om någon här läser det här och sen bara får ett vanligt kort så vet ni vart ni befinner er på skalan ;-)). Väl utvalda i det här fallet betyder dock egentligen mest den närmaste familjen. Jag hinner ju inte göra så mycket mer under dagen idag - jag sov som en gris hela förmiddagen (!!!!!) och nu har jag läst lite bloggar, kollat lite på nätet sådär i största allmänhet, väntat på att min telefon ska bli laddad så att jag kan springa iväg på söndagens löprunda som jag faktiskt ser fram emot, det ska bli jädrigt gött faktiskt!



Är det någon av er som har sett programmet "Dog and Beth"? Det går på kanal 9 tror jag och har ni inte sett det så får ni leta reda på det i tablån - de är riktigt sköna människor!

Här är den:

Två veckor kvar!!!

Först och främst: Vad töntigt att det verkar bli olika teckensnitt beroende av om jag skriver här på datorn eller om jag skriver på paddan. Kan man göra något åt det? Antagligen, men jag vet inte hur, så det är väl bara för er att hålla till godo. Take it or leave it, som man brukar säga.

Åter till övrigt:

Det är alltså två veckor kvar tills vi nu, om alla gudar av alla sorter (speciellt de som har hand om vädret) är med oss snart är framme i New York!! New York people! Här måste jag först göra er uppmärksammade på att jag, på grund av någon anledning som jag verkligen inte vet, har någon sorts tics som gör att jag måste berätta ett pappaskämt när jag kommer på det trots att jag egentligen tycker att de är sjukt dåliga (min syster brukar driva lite med mig på grund av detta, så Sara - this one is for you!). Okej. Är ni beredda? *harkel*  Happy New York!!! (Ja, er reaktion är helt rätt, himla med ögonen och fnys).

(Jag är rätt säker på att det inte ens är någonting som är nytt, antagligen kommer hela Manhattan överrösas med sådana här grejer vid årsskiftet, det skulle inte förvåna mig).

Övrigt nummer två är det här: Jag eftersökte försökskaninerpersoner för att öva mig på porträttfotografering via en loppissida på ansiktsboken. Sen kom jag på att det ju är jul snart och eftersom vi åker nästa lördag (till Etuna alltså) så blir det som svårt att hinna med. Därför har jag nu istället sju personer (några med barn, några utan) som gärna ställer upp. Jag vet inte om alla inte fattar att jag verkligen inte är något proffs, speciellt inte på porträtt, det är ju därför jag vill öva. Jag hoppas verkligen att de inte har toppenhöga förväntningar för då lär de bli kraftigt besvikna, det kan jag säga. Häromdagen fotograferade jag Peter lite, han skulle ha en bild till ett reportage om Populär Poesi i en tidning, den blev rätt bra tyckte jag själv, så när jag har satt mig vid paddan så ska jag lägga ut den här i bloggen så får ni se. Jag har ju fotat barn tidigare, de är ju lättare - om man fotar dem i nuet alltså, typ när de leker, då kan man få en del bra bilder. Jag vet inte om jag egentligen vill fotografera dem sådär uppstyltat, men om föräldrarna vill det så ska jag ju såklart göra det, men det tror jag blir väldans mycket svårare.. Kul med gensvar dock, det tycker jag!

Ryggen har bättrat på sig, den också, det gillas naturligtvis - man vore ju galen annars - i går skulle jag gått på mitt normala morgonpass i Spinning men det blev inställt. Istället såg jag att det fanns reservplatser på kvällspasset (med en annan ledare) och ställde mig på en sådan, fick ett sms om en ledig plats men då sov jag så tiden för att svara hann gå ut. När jag sen kom till skolan så tänkte jag att jag väl ändå kunde kolla lite om det fanns lediga platser då, vilket det såklart gjorde. Jag kände mig sjukt, sjukt opeppad så då bestämde jag mig för att boka ett pass. Jag släpade mig verkligen iväg sen, slääääääääääääääpade. Satt där på cykeln och tänkte "ärdetinteslutsnartärdetinteslutsnart?" och till slut så var det ju det, men jösses vad tradigt det var. Jag fattar inte! Jag tror dock att det är ett jäkligt bra pass, det är intervallträning så nu under vintern så borde jag nog gå på det för att komplettera löpträningen.. Jag undrar varför jag tycker att det andra passet - som ju faktiskt bygger ganska mycket på att köra backigt, vilket ju är rätt tungt - är roligare? Kanske för att jag har starkare ben och sämre kondition, jag vet inte... Eller så är jag ovan.

Nu ska jag emellertid sätta mig och göra lite julkort, nu har jag fått igång kreativiteten igen.

Tisdag

Förra veckan drog jag ju upp vinterdäck och som resultat därav även alla kartonger och kassar som stod utanför - däcken hamnade bekvämt nog l ä n g s t in i källarförrådet när vi flyttade - och, som belöning fick jag: ryggskott! Toppen. Verkligen. Jag läste på och tänkte att det inte kunde vara någon större fara med ett lugnt joggpass. Joggpasset i sig gick väl okej, men sen fick jag ännu mer ont.. Igår var det fruktansvärt, jag hade antagligen vridit mig eller sträckt mig eller något för jag hade som kramp i hela ena sidan. Nu känns det bättre, men ryggar ska man ju vara försiktig med så jag tänker verkligen inte utsätta mig för rygg-dåligheter de närmaste dagarna. Till helgen ska jag med mamman till Stockholm så då vore det ju såklart trevligt om jag kan gå ordentligt.. 

Lite juligt har det dock hunnit bli här hemma:

Julgranar

Igår insåg jag att vi slängde vår julgran när vi flyttade i somras. (Vi talar plastgran alltså). Nu är då frågan om hur det nya inköpet ska se ut. Efter att ha kollat runt lite på nätet inser jag ju att om man vill ha en snygg gran i plast får man vara beredd att punga ut med 1000 kronor och uppåt. Vill man då göra en sådan investering? Well, vi kan väl kortfattat säga det såhär: nej, det vill man inte. Åtminstone inte i år (vi ska ju till New York för bövelen, vi har inte råd att lägga så mycket på en gran då). Så, vad återstår att göra?

1. Inte ha någon julgran alls (moahahahahaaaaa, as IF!). 

2. Köpa en julgran på mellandagsrean i New York därmed lägga en del av reskassan på att frakta hem den (not so much, det finns roligare saker att köpa där. Dessutom kvarstår då fortfarande problemet med att vi inte har någon julgran hemma i alla fall).

Och slutligen:

3. Köpa en billigare julgran, gärna under 600 kronor. Det innebär ju då att granen kan se rätt, tja, billig ut. Det säger sig kanske själv. Och då blir frågan: ska vi ta en i en annan färg?! Jag tänker att eftersom granen ändå ser billig och o-granig ut, är det då inte lika bra att liksom gå all in på en gång? En vit gran? Svart? 

Om jag tillverkar fler såna här garnkulor kanske det blir en riktigt festlig variant?!?

Approved!

Japp, jag är godkänd. Jag får resa in i USA - whohoooo!! Så himlarns schyrr! Jag får dock påbackning för att jag heter Åsa, det godkänns inte. Ironiskt är att mina föräldrar, som har ganska ovanliga namn, valde att ge oss barn lätta, korta och vanliga namn. Åsa har ju alla de kvalifikationerna - om man nu inte väljer att åka utomlands. Så utomlands, om jag till exempel måste säga mitt namn på Starbucks när jag beställer min kaffe och det är kö, heter jag numer Emma. Mitt andranamn. Det om nåt är ju ett riktigt enkelt, kort och vanligt namn + internationellt, det hade varit bättre. Men, det är ju lite sent att ändra nu, och Åsa är bra, att heta Emma på Starbucks känns ju som en bra lösning även om det naturligtvis resulterar i att jag bara kan tänka på att jag heter Emma där och då, för annars missar jag ju mitt kaffe och DET vill vi inte vara med om..

Igår var vi i Ullared. Det var väldigt många andra som var det också kan jag säga. Men det gick ändå rätt bra, bättre än jag trodde faktiskt. Jag hittade t.ex. brads som man använder när man gör kort exempelvis, för bara 5 kr/st. På Ugglan (bokstället som är det enda stället i stan som säljer sådana prylar) kostar de 29 kronor. Stor skillnad. Fast å andra sidan inte så många alternativ, bara vissa färger liksom.. Det jag behövde mest av allt var tröjor. Jag hittade en. EN. Endast en som kändes som jag kunde tänka mig, prismässigt och utseendemässigt. Men, bättre än inget. Jag ska tillbaka (!!!!!!) om en och en halv vecka, tillsammans med min minsta lillasyster. Jag är glad över att hon inte följde med igår, det hade ju varit förfärligt bland alla människor. Nu är det ju snart jul och det betyder ju såklart att det är massor av folk där, men, vi ska åka när hon slutat skolan för dagen vilket gör att vi kommer dit ganska sent på dagen och jag tror att det kan vara en riktig hit, då börjar ju folk åka hem och vi kan springa ganska lätt där. Hoppas jag. (Det är ju en vardag). Hoppas.

Då får vi se då

Idag har jag varit ute och joggat igen, det är j-ligt segt innan man väl kommer igång alltså.. På förmiddagen var jag i butiken och jag bara fasade över att behöva komma hem och sen behöva ut igen. Men. När jag stretade uppför den sista backen kände jag att det skulle bli riktigt gött att komma ut (och om man känner det så när man drar sig upp med tunga kassar och väska, då måste det ju vara okej). När man går omkring och mår dåligt (på det deppiga sättet) så känns det i alla fall skönt att få lite rensat i bollen. Nu ska jag dessutom hoppa in i duschen vilket ju också faktiskt är en del av grejen med löpning, därefter väntar en kväll i ensamhet då Peter är i Stockholm med skolan. Jag passar på att ha en liten minijulig kväll med risgrynsgröt, pepparkaksskorpor och julmust (samt ett besök av Ben och Jerry som avslutning 😉). 

Zzzzzz

Alltså, det är ju lite tragiskt det här faktiskt - eller tragiskt, men tråkigt då - jag har nämligen skrivit inlägg på min padda men de har ju uppenbarligen inte publicerats här. Jag har alltså inte alls glömt bort bloggen. Om någon händelsevis funderade på det.

Nyhet

Nu har jag testat att göra min blogg lite spökigare.. Läskigt, eller hur? Ingen vill ju vara vårlik (moahahahahaaa) när det är höst.

Idag ska jag också utsättas för en annan nyhet i mitt liv: träningsformen TRX. Får se om recensionen blir positiv eller negativ.







Nu blir'e smörgås.

Att träna

Nu när jag har kommit igång med träning igen så märker jag hur bra det är och hur bra jag mår av det, för en gångs skull någonting som inte gör att jag får ångest, blir stressad över osv. Det är vääääldigt skönt, skönt att göra något man känner sig glad över att få göra. Nu är jag i tillståndet där man vill träna jämt, men det är ju inte helt möjligt. Visserligen är det bra med träning men kroppen måste ju också få hänga med och få vila. Det är just det som blir det svåra men jag tänker att jag får försöka ta en promenad ibland, nöja mig med det, jag går ju faktiskt till lite olika ställen varje vecka så det är väl inte ett så himlarns stort problem att få det gjort. Längtar efter mina nya skor faktiskt, springa en lite tur då och då är ju nästan som en promenad!!

Julkort

 

Run until my feets no longer run no more

Jag var ute och sprang/gick igår och dra på trissor - jag tyckte det var både kul och skönt!! Jag trodde aldrig det skulle ske, men det verkar som att nya tider stundar på den fronten! Jag är glad för det, såklart, det känns lite konstigt att känna sig pepp på att springa jämt (dvs. de senaste dagarna), lite sådär så att det känns tråkigt om man tänkt att jag idag inte ska göra det.. Men, jag ska i alla fall ta en promenad fram på kvällskvisten för att hämta barnmatsburkar jag ska få av en tjej för att göra ljuslyktor!  Imorgon däremot, då ska jag ta en tur :-) 

(Ja, det ska vara upp-å-ner)