Historienörden Åsa

Idag har jag och maken varit på utflykt/roadtrip. Vårt första mål blev *trumvirvel* Ödeshög. Jo ni, det är ord och inga visor det. Jag har aldrig varit i själva Ödeshög, dock ett antal gånger på rastplatsen vid E4:an någon av alla de bussfärder mellan Jönköping och Stockholm jag ägnat mig åt genom åren. Vid en första anblick tänkte jag "ojojoj, det var ju riktigt stort", men sen, när vi kollat in den gamla kyrkan så insåg vi väl att, nja, kanske inte ett jätteutbud. Tanken var annars att besöka ett litet café för att ta en fika, det är ju alltid mysigt, men så blev det alltså icke. Istället åkte vi vidare till Alvastra klosterruin. Där fick jag mig en liten glädjestund när jag insåg varför jag tycker att historia och arkeologi är så underbara, fantastiska ämnen. Jag tror inte att det går att beskriva riktigt för någon som inte tillhör historienördarnas sällskap - det är liksom, jag vet inte, känslan av att befinna sig I historien när man är på en speciell plats, man är en del av händelserna man läst om. Minns när vi var i Rom och besökte Forum Romanum och tanken riktigt svindlade när jag tänkte på att Caesar gått på just de stenar som jag gick på. Jo. Som sagt. Historienörd.

Efter denna (omtumlande) upplevelse bland ruiner och lavendel for vi vidare upp på Omberg. På vägen upp till toppen passerade vi ytterligare en fornlämning, nämligen en fornborg. Det som är lite störande när man har läst ämnen som t.ex. arkeologi är att man, när man läser alla de små skyltarna med information, ser massor av fel. Visserligen är arkeologi en vetenskap som ständigt förändras, och det kommer alltid nya tolkningar, nya fynd, nya idéer osv. men jag blir irriterad när man får intrycket av att det som står är sanningen (det står ju i allmänhet ingenting om att det bara är en tolkning). Fornborgar leder ju helt rimligt till tanken på just borgar, när det i själva verket inte alls är självklart att det är det de använts till. Fynden i själva borgarna har inte varit entydiga på det sätt som andra fynd kan vara (typ, ett skelett i en stenhög = grav), och då blir det också orimligt att skriva att de användes som försvarskonstruktioner. Näpp. "Hägnade berg" är ordet (åtminstone var det det när jag läste arkeologi för sex år sen).

Hursomhelst. Väl uppe på själva toppen var utsikten helt fantastisk! Man såg ju åt alla håll, långt, långt. Tyvärr var det lite disigt, speciellt över Vättern, så där såg man mest bara vatten, men inte så mycket mer. Men, åt de andra tre hållen såg man ju mer. Vi insåg att vi borde ha en kikare, för det satt små skyltar runt kanten på utsiktstornet som pekade ut olika ställen (kyrkor, vattentorn osv), men eftersom det var så långt borta, så var det ju jättesvårt att se vad som var vad. Det var härligt att vädret var sådär perfekt höstigt, klart och soligt med eldiga färger på träden. Säkert fick vi många bra bilder, men eftersom jag bestämt mig för att bara uppleva så vet jag inte det (än).

Vårt sista stopp blev vid Rökstenen, den berömda runstenen från 800-talet. Man kan ju tycka att jag borde ha kollat in den för länge sen när jag nu bor så nära som jag gör, men ni vet ju hur det är - när man bor nära någonting och vet att det finns där, så tänker man inte så mycket på det och gör något annat istället. Texten på stenen är ju lång, som säkert alla vet, och betydelsen av den, eller snarare, tolkningen av den är omtvistad. Det känns lite som om den är som den heliga Graalen. Eftersom jag nu har tid till mitt förfogande är min plan (naturligtvis) att komma med lösningen på det hela. Vad är det egentligen gubben menar - och varför skriver han i skiffer? Eventuellt kan det bli en "Da Vinci koden" i svensk tappning.

På hemvägen såg jag ytterligare ett arkeologiskt fynd - eller kanske snarare blivande sådant - nämligen en husvagn som är rysligt ovanlig. En Polar i brunt! Om man är i husvagnssvängen, eller, var det för 20 år sen så vet man att jo, en sådan var ovanlig. Vi hade en sådan. EN gång, på de åren såg vi en likadan (och då åkte vi ändå tur och retur Norrland varenda sommar i många år). Jag tror att jag har sett en efter det och nu, då, den här. Fyra stycken totalt. Den arkeolog som gräver fram en sådan om 1000 år, han blir lycklig han!