De senaste dagarna har varit fruktansvärda. Och då menar jag fruktansvärda. Det är fortfarande så, men just nu, just nu är det lite lättare. Timmarna är långa som år (helt plötsligt, jag som varit så förvånad över att tiden gått så fort), att kliva ur sängen är ett stort projekt, tänka är jobbigt och flera gånger per dag är jag på väg att ge upp för att ta mig till Eksjö och låta läkarna där ta kommandot och bestämma hur frisk eller sjuk jag är. Men. Inom mig finns det en liten röst att jag bara gör mig till, att det inte känns såhär egentligen, jag är bara klen och vem fan ska då ha kontrollen över mig och det jag gör? Så alltså står jag ut. Jag vet inte om det blir bättre av det, eller sämre, eller om det gör någon skillnad alls. Det enda jag känner är att det vore skönt med lite lugn..
Jag har kontakt med min prattant varje dag, eller i alla fall har jag haft det hittills (dvs. idag, för jag träffade ju henne igår, men hon ska ringa imorgon) och i morgon kommer också mitt boendestöd. Tanken är att vi ska åka och träna mitt träningsprogram, men det får vi väl se hur det blir med den saken - en promenad är kanske ett alternativ om det är som just nu - men det vet man ju inte förrän i morgon.
Nu är jag trött, snart, om kanske tre timmar (då är klockan nio) kan jag få gå och lägga mig. Skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar