måndag 10 oktober 2011

Pissväder

Ute och inne, kan man väl säga. Helt värdelöst, helt. Idag köpte jag mörkbrun hårfärg för att kunna färga håret så att det mer passar min sinnesstämning (och för att det ser så tråkigt ut i största allmänhet). Det händer en del roliga saker runtomkring - Peters understreckare i SvD t.ex. men jag orkar inte tycka det är roligt. Eller. Jag tycker såklart det är roligt, men har verkligen svårt för att, jag vet inte hur man ska beskriva det egentligen, ta till mig glädjen. Det enda jag längtar efter är att få gå och lägga mig. Hos prattanten idag så kände jag att jag inte riktigt heller kan förmedla hur jag känner. Igår tänkte jag att jag, på något sätt, alltid lagt mig själv sist i högen och därför så kan jag nu - trots att jag verkligen, verkligen mår pissdåligt (typ Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva") så kan jag inte tillåta mig att dra täcket över huvudet och grina eller ja, bara låta det vara som det är. Den där känslan av att man alltid ska verka så stark, så glad och käck liksom, som jag alltid har varit - att blotta själen som är trasig är ingenting jag är van vid, ingenting jag har gjort. Så på det sättet hamnar jag väl i någon typ av återvändsgränd där jag mår så himla dåligt men inte riktigt kan förmedla det till andra. Jag antar att jag är rädd för vad som ska hända om jag visar att jag faktiskt är sårbar, jag är rädd för att andra (vilka "andra" är, är väl kanske lite lagom flytande sådär) ska tänka att jag är fånig och inte alls mår så dåligt, det finns andra som mår så mycket värre och jag har verkligen inte rätt att låta mig själv må dåligt osv.osv.osv. Här öppnar jag ju upp, som ni märker, men sen när det verkligen gäller, i verkligheten, när jag inte är dold bakom skärmen, så är skyddet uppe igen. Och det säger sig självt, hur ska någon annan veta att det inte är bra, när det faktiskt också kan vara så att det ÄR bra, jag kan må bra också och jag kan må bra från ena dagen till nästa - däri ligger ju bipoläritetens dilemma - och när jag mår bra har jag definitivt ingen lust att prata om när jag mår dåligt. Ett klassiskt moment 22 alltså. (Nu har det väl i och för sig varit såhär en längre tid, men jag vet inte hur jag ska förmedla det här till prattanten. Jag vet att hon fattar att jag mår dåligt, så problemet ligger inte där, men för att liksom förklara vad jag tänker och hur jag tänker - om jag inte förklarar det så kan hon ju heller inte hjälpa mig. Jag ser mina tankefällor, jag kan se hur och vad jag tänker fel, men det jag tänker eller känner eller bådeoch är ändå det som är, och jag tror inte jag får fram det riktigt.)

En bra sak att göra dock: sticka och virka. Jag har fixat en basker, en halsduk och handledsvärmare som jag ska skicka vidare till hjälpstickan.se och har påbörjat en mormors-ruta som jag tänker ska bli en hel filt som också ska dit. Jag har en del garn som bara ligger och inte blir någonting vettigt ruta gigantus kan ju vara roligt. Jag hittade också en bra bok på biblioteket idag, jag har nämligen ett mönster på vantar som jag inte vet hur man ska fixa tummen på, men jag tror att det går att få hjälp i den boken, så kanske kan jag klura ut det och komma vidare med själva vanten - med tanke på årstiden så kan det ju vara skönt med ett par vantar snart...

2 kommentarer:

  1. Du skriver så himla beskrivande och bra - kan du inte visa henne ovanstående inlägg i din blogg?
    Eller är det ett dumt förslag?
    Varm kram.

    SvaraRadera
  2. Ursäkta min okunnighet men vad är en understreckare?

    SvaraRadera