Gertrude Stein

...citeras i boken "Divine secrets of the Ya-Ya sisterhood":

"There is no answer. There never has been an answer. There never will be an answer. That's the answer"

Jag kanske borde försöka leva efter det - inte hela tiden försöka hitta svaren till varför det är såhär för mig. Acceptera att det är så. Inte blicka bakåt och framåt mot allt som varit och kunde ha blivit och som borde bli av den, den, den eller den anledningen. Nu är det som det är och så är det. Det finns inte en anledning till att det är så, det bara är.

Acceptansen av en sjukdom vare sig den är fysisk eller psykisk - och jag har ju faktiskt både och - är egentligen grundläggande för att man ska antingen bli frisk, eller, om det inte går, lära sig leva med den.

Jag har ju diabetes. Har haft sen jag var 15 (dvs. 16 år) och jag lever med den fortfarande. Andra kan bli imponerade och fråga hur det är och hur det är att ta sprutor varje dag och gör det inte ont och är det inte jättejobbigt och ungefär hundra andra frågor. Det stör mig absolut inte att folk frågar, för det är klart man kan undra och det är lättare att fråga. Värre att stirra och sen låtsas som om man inte kollade liksom. Hursomhelst. Att ha diabetes är för mig som för andra utan diabetes att borsta tänderna. Jag brukar jämföra det med varandra för att försöka förklara att det inte är någonting jag ens brukar reflektera över. DET BARA ÄR SÅ. Trots att jag fick diabetes så sent i livet, så har jag inte något minne av hur det var att inte ha diabetes. Det är en sån naturlig del av mitt liv. Det finns ingen anledning till att just jag fick diabetes (nu är det väl en sanning med modifikation eftersom det är en ärftlig sjukdom, inte nödvändigtvis men ofta, och i vår släkt finns det både en och två och tre - vad jag vet) det hade lika gärna kunnat vara någon av mina syskon, min granne eller en kusin eller Peter. Det är inte så att någon bestämt att "nu ska vi skicka skiten på Åsa för att hon är så ful", det bara är. Och för mig ÄR det. Det kan inte vara annorlunda, det är så och då är det så. Jag kunde lika gärna fråga en icke-diabetiker hur det är, för jag har ingen aning om hur det är.

När det gäller min andra sjukdom. Psykisk åkomma. Jag har ingen särskild diagnos men i ett sjukintyg kan det stå ungefär "djup depression, ångest, tidigare ätstörningar, suicidförsök, självskadebeteende, affektiva svängningar, känslig personlighet, orolig" (och det känns läskigt för mig själv att lägga ut det här på bloggen, jag känner mig väldigt naken för det är inte många som vet om detta) och det kan jag verkligen inte acceptera eller ens känna igen mig i. Eller ja, känna igen och känna igen, det är klart jag gör och jag vet ju att det är jag och det är någonting som är jag, men det känns ändå väldigt främmande. Kanske för att jag föreställt mig och haft en bild av psykisk sjukdom som snarare liknar psykopater och psykospatienter och filmvärldens alla varianter på psyksjuka. Det är liksom inte jag. Att ha en psykisk sjukdom är ingenting man pratar om. Det är inte rumsrent och jag drar mig alltid för att säga att jag faktiskt har sjukersättning för att jag är psykiskt sjuk (det tar emot bara att skriva det här). Oftast om någon frågar vad jag gör så säger jag bara någonting svamligt om att jag gick in i väggen och är sjukskriven för det). Det är inte en osanning på något vis men det var och är ju inte precis det jag vill bli igenkänd som. Jag är inte bara psykiskt sjuk i den bemärkelsen att jag inte kan göra någonting annat än att vara psyksjuk (vilket antagligen inte är en bild som alla har, det kanske bara är min föreställning från "före"-tiden) och det är inte som att jag inte har gjort saker tidigare. Jag har en dröm om att kunna få färdigt min examen och kunna ha en magisterexamen (som det hette förr i tiden, men jag tror det heter Mastersexamen nu - men när man är historiker och arkeolog är sådana nyheter inte välkomna ;-) ) och kanske till och med gå vidare och forska. Jag har legat inne på låsta avdelningar och vet att det där finns andra människor som också har psykiskt sjuka men som faktiskt är helt normala, vanliga människor - precis som jag. Det är kanske därför det är mycket svårare att acceptera verkligheten som den ser ut just nu. Det är som det är nu - det finns inget svar på varför det är såhär och inget svar på varför det är just jag som har drabbats av det här. Det finns inget svar. Det bara är såhär och det är det jag måste acceptera.

Att springa omkring och försöka hitta svar på varför kommer inte direkt hjälpa mig framåt, då kommer jag bara springa runtruntruntrunt i cirklar och aldrig komma någonstans. Detta kallas väl för "sjukdomsinsikt" (vilket också står i mina papper). Sjukdomsinsikt är dock en sak. Sjukdomsacceptans är en. Det finns inget svar på hur eller varför det blev just jag - det bara ÄR JUST JAG. Det är sådan jag är.

"There is no answer. There never has been an answer. There never will be an answer. That's the answer"



...boken är för övrigt jättebra. Har kollat på den flera gånger och läst på baksidan men inte riktigt trott att det var en bok för mig. Nu när jag var inne i mitt "läsa-på-engelska"-flow och spanade omkring på den, tämligen ynkliga, engelskspråkiga avdelningen på Tranås bibliotek så hittade jag den och tänkte att jag ändå skulle ge den en chans. Det var tur, annars hade jag aldrig skrivit hela det här inlägget. Sug på den!