Okej

*****OBS! OBS! Om du inte vill läsa om vikt ska du ignorera detta inlägg som kommer att vara det enda inlägg jag gör i den frågan så nästa inlägg kan du läsa med glädje!*****

Nu ska jag meddela det stora beslutet i mitt liv: Jag ska gå ner i vikt. Nu är det inte helt okomplicerat eftersom jag tidigare haft ätstörningsproblem och därför är jag lite rädd för att det ska bli för mycket och åt fel håll. Alltså blir jag medlem på en sajt där jag kan få stöd och hjälp OCH nu ska jag försöka få tag på en av deras experter som arbetar med just den typen av problematik för att höra om det finns något sätt undvika att ställa sig på vågen - det är nämligen det jag fruktar mest av inte bara orsaken att jag får veta exakt vad jag väger utan för att jag då kan väga mig tre gånger om dagen, får ångest om jag ökar ett gram osvosvosv. Det förstår vem som helst att det inte är hållbart, det blir inte sunt då. Nu är jag ju såpass medveten om mina fällor, eller vad man ska kalla dem, så jag kan förhoppningsvis undvika dem på ett tidigt stadium (t.ex. genom att meddela denna människa problemet). Min make är också med i projektet och han är ju medveten om de här sakerna också, så det är en trygghet ytterligare.

Anledningen till denna extrema viktuppgång som det faktiskt varit är inte bara dålig karaktär (vilket man annars lätt skulle kunna tro) utan också en medicin (uppfunnen av djävulen antagligen) som jag äter och som har som biverkan att man går upp i vikt. Medicinen gör att mina humörsvängningar mildras och det blir inte upp och ner så väldigt snabbt som det tidigare var - den fördelen är jag glad över, och det är värt att öka lite i vikt bara man slipper det. Nu har det ju, tyvärr inte varit "lite" i mitt fall och ja, då mår jag ju inte precis bättre av det heller. Nu har jag nått min maxdos (jag vägrar helt enkelt ta mer av den medicinen än vad jag gör nu) och tänker att svängningarna är så pass milda att jag klarar av det..

Men. Jag tänker inte skriva om det här i min blogg (bortsett från det här inlägget givetvis). Dels för att jag, om jag tjatar om det för mycket kommer att bli så fixerad vid det och dels för att jag har vänner som läser den här bloggen som har eller har haft ätstörningsproblem. Det är starka tjejer, det vill jag säga, de har kämpat mer än de flesta - men det känns inte som att det här beslutet är så väldans viktigt att redovisa här, det rör egentligen bara mig själv och de som har kämpat för att gå upp i vikt ska inte behöva läsa om viktnedgång. Det bör för övrigt inte någon göra, min vän Katt hänvisade till ett inlägg av någon modebloggare (Kissie?) som fick en fråga om hur många kalorier hon käkar per dag - svaret var 950 (och sedan träna bort typ hälften). NIOHUNDRAFEMTIO! Det är ju knäppt. Det är galet. Det är sjukt, det är vad det är! Som en jämförelse kan jag tala om att mitt kaloriintag bör ligga på nästan 2000 kalorier per dag, och då ska jag ändå gå ner i vikt! Hade jag lagt mig på hennes nivå hade jag antagligen gått ner j-ligt fort men det hade ju inte precis blivit stabilt. Näpp. Jag känner mig helt nöjd med mitt beslut och jag hoppas att ni vill stötta mig, även om jag inte skriver om det. När vi ses behöver vi inte satsa stenhårt på kakor och godis i första hand (men såklart, man kan ju ändå äta bulle eller kola, totalförbud känns inte heller särskilt genomförbart. För att citera Grynet "frukt är inte godis") utan god mat och så vidare. Umgänget får man säga är det primära faktiskt oavsett mer eller mindre vikt.