Det hade man ju i och för sig kunnat räkna ut. Det går flera år av icke-askmoln och sen, såklart, när man ska ut och resa så dyker de upp!! Nu är det ju ett antal veckor kvar, så det är väl ganska okej ändå men man vet inte med askmoln, det har vi lärt oss.
Idag har vi varit sjukt duktiga. Vi gick upp tidigt, jag gick till och med upp först och det händer aldrig. Sen tuffade vi in till stan en stund efter tio för att veckohandla - behöver jag säga att det är den absolut bästa dagen och tiden att veckohandla på? Precis. Det är rätt självklart. Speciellt när man bor på det kristna höglandet. Inte en själ förrän man är på väg tillbaka hem och gudstjänsterna är slut, men det är ju inget man inte kan stå ut med. Dessutom hann vi boka ett släp till flytten, också väldigt bra, nu fattas bara krok. Till bilen alltså. En bil med krok vore ännu bättre.
Ett mail har jag också fått, om våra musikalbiljetter. Jag måste ringa dit! Käre tid säger jag, det är en riktig prestation. Dels måste jag ringa lite på måfå för jag vet inte vilken tidszon jag ringer till (och därmed inte ifall jag ringer när det är öppet eller stängt, även om jag ju har tiderna på papper så att säga) och nummer två är att jag måste prata engelska. Jag är egentligen inte dålig på engelska, när jag är i engelsspråkiga länder så flyter det på hur bra som helst, jag läser böcker på engelska och ja, det är liksom ingenting som är problematiskt på något sätt. Men att bara ringa sådär, tjohej, och börja babbla känns onekligen lite ovant, men, det är väl skönt när jag har gjort det, antar jag. Del tre är att jag hatar att ringa telefonsamtal av den här typen. Det är något av det absolut värsta jag vet. Ja. Herregud. Kära nån. Jag återkommer väl om jag överlever.
Märker ni förresten att vi lever fortfarande?! Det är ju bra, det blir ju ytterligare en sak att fira liksom! Allt firande är bra firande om ni frågar mig - man ska fira så mycket man kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar